ning?... Hade Edmond verkligen varit den brottsliga Henriettes medbrottslag?... De båda skrifvelserna hade, de:af att Raoulså myceket tummat och handterat dem, blifvit så otyliga, att de nu visade endast orediga rader a bokstäfver. Donna identitet, com nyss var så påtaglig, utgjorde nu mera icke annat än ena möjlighet... cn sancolktet, måhända ock en villfarels2... Tåsk om Edmond kunde rättfärdiga sig. Hvilken herrlig dröm! Vid denna möjlighet föstale R:ou! nu sitt ss:a och enda hopp. Eter som vi nu kastat en blick på flera a! de h:ndlande personerna här, få vi icka glömma Marthe, som, äldre än alla de öfriga, också hade mindre krafter och derföre hade insomnat på stolen, der hon sitt. Men, mot morgonen väcktes heoa ur sin slummer af en temligen vålisam ringning på dörren. Gumman spratt upp och sprang att öppna. Det var Jules. Den unge mennens arsigte vittnade om en lång och förfärlig nit, utan ringaste sön. — Hear år herr de Maynari? frå ade ban häftigt. — Jeg har icke hört at horor, svarade Marthe. Uten tvifvel ligger han innu... Han! är annars så tidigt uppe; men nu är det juså bittida. — Det gör ingenting, goda M rtbe... Säg honom til. Jag har att tala med honom... Jag måste det... jag miste det nödvändigt. Marthe fan här insen :nnan u väg än att efterkomma )p;lingens begäran, och ehuru hon L