ning?... Hade Edmond verkligen varit den
brottsliga Henriettes medbrottslag?... De
båda skrifvelserna hade, de:af att Raoulså myce-
ket tummat och handterat dem, blifvit så
otyliga, att de nu visade endast orediga
rader a bokstäfver. Donna identitet, com
nyss var så påtaglig, utgjorde nu mera icke an-
nat än ena möjlighet... cn sancolktet, må-
hända ock en villfarels2... Tåsk om Ed-
mond kunde rättfärdiga sig. Hvilken herrlig
dröm!
Vid denna möjlighet föstale R:ou! nu sitt
ss:a och enda hopp.
Eter som vi nu kastat en blick på flera a!
de h:ndlande personerna här, få vi icka glöm-
ma Marthe, som, äldre än alla de öfriga, också
hade mindre krafter och derföre hade insom-
nat på stolen, der hon sitt. Men, mot mor-
gonen väcktes heoa ur sin slummer af en
temligen vålisam ringning på dörren. Gum-
man spratt upp och sprang att öppna.
Det var Jules. Den unge mennens arsigte
vittnade om en lång och förfärlig nit, utan
ringaste sön.
— Hear år herr de Maynari? frå ade ban
häftigt.
— Jeg har icke hört at horor, svarade
Marthe. Uten tvifvel ligger han innu... Han!
är annars så tidigt uppe; men nu är det juså
bittida.
— Det gör ingenting, goda M rtbe... Säg
honom til. Jag har att tala med honom...
Jag måste det... jag miste det nödvändigt.
Marthe fan här insen :nnan u väg än att
efterkomma )p;lingens begäran, och ehuru hon
L