Ack! denna hemska verksamhet kan mycket väl förklaras. Den feber, som rasade i hennes själ, hade spridt sig till hennes fingrar. Ideerna mångdubblades cch sammantrasstlades i bennes hjern2, men maskorna blefvo dock rediga under hennes skickliga bänder. Den gamla qvinnmars inobilning sväfvade genom en rymd utan gräas. De mest motstridiga känslor, af hopp och frektan, af godt och ondt, stridde orm platsen och förenade sig för att ila till ett ckändt må!. I.cm en enda minut hade Martbe gjort utkast till tio romazer, den ena osannolikare än den andra, den ena förstörande den andra, och ju mera hennes inbillning lifvades, ju mera den omvexlade, ju mera fruktsam den var på skuggor och dagrar, ju snabbare ilade hennes bänder och ju fortare blef syssian firdig. Hon lede så uteslutande i deona inbillningens verld, lårgt ifrån den verkliga verlden, att hon ej varseblef hu:u dagens ljus socknade och mörkrets skuggor togo öfverbanden. Redan hade aftonens töcken insvept stranden, bamnen ceh staden, redan gingo skyarns allt lägre: och lägre och tycktes liksom sönderslita; mot masttopparne. Natien skulle kanhända het och hållet hafva inbutit, uten att Marihe rirt sig ur ställe; men ett blekt ljussken glinmade plötsligt öfver garnnystanet, som lig i h naes knä. Förvånad blickade hon upp. Det var Raoul, som rced en lampa i hanier sakta nedsteg utför trappin, som ledde från hans arbe:srum och ned i salosgen. Over hars panra bv lade lugo, men ett trotsande, hotande, ironiskt lugn.