den gruad, att Östgötba Correszsondentens egace,
hr Ridderstad, för närvarande vistas i huvud-
staden och berättas hafva inträdt såsom med-
arbet:re i Aftonbladet,. En sådan invändning,
äfven om den vore sann, lärer likväl ej för-
minska giltigheten af Östgötba Correspondenten:
räsonnemang, om det i sig sjelf är riktigt. År-
tikela är dessutom skrifven i en ganska vänlig
anda mot Dagl. Allehanda, så att en förutsätt-
ning att Aftovblads-red. hade heft någon del
deri, hvilket likväl ej är händelsen, just borde
öfvertyga Allehanda, att vi alltid önskat råd-
pläga med vår kollega in bona caritate. Ost-
götha Correspondenten yttrar sig sålunda:
ÅAftonbladet och Dagligt Allehanda äro i sina
ömsesidiga förhållanden att anse säsom tvenne
grannar på landet, hvilka hafva samma syftemå! för
sin verksambet, och som i många åratal lärt att
atxta och hysa vänskap för hvarandra; men som,
på hufvudsaklig grund just af det nära grannska-
pet, snart sagdt omöjligen kunna undgå att någon
ging få anledning till osämja. I det stora hela är
man af lika åsigt, lika tankar — men samdrägten
faller sönder i en dete!j, och split uppstår. Äger
nu de: förhållandet rum, hvad som är fallet här,
att den enes resurser äro något större än den an-
dres, så ligger deruti ännu ett ytterligare skäl til!
brytaingar emellsnit, aldra heldst om en tandlös,
orostiftande och rqvallersjuk madam, sådan t. ex.
som Sv. Minerva, har sin uträkning vid att blåsa
upp elden dem emellan, och derföre springer om-
kring, såsom den listige Loke i mythologien, och
förtyder hvarje omständighet. Båda två tillhöra,
enligt vår öfvertygelse, på et: lika ärligt sätt, fram-
åtskridandets intresse, om också vid vissa momen-
ter man något olika kan bedöma dagens politik.
Helt nyligen hafva vi sett en schism uppstå e-
mellan dessa blad, i anledning af Atonbladets
landsortsbref. Men vi förstå sannerligen icke rätt
orsaken till schismen.
Dessa landsortsbre? uppdrogo på ett lugnt, hu-
mant och oskadiigt sätt regeringens ställning i de
icke politiska och politiska ämnena, skiljde emellan
dess reformerande verkssmhet inom vissa detaljer
och dess vacklande, tvetydiga, eller rent afneutra-
la förhållande i de större, sjeäfva samfundsförfett-
ningen rörande, frågorna. Var då ej tidea inne
att distinguera detta? Och låg deri någon skar-
pare opposition emot regeringen, än som pubiici-
teten kande vara skyldig sig sjelf och lande ?
Månne man hade gegnat regeringen med attsticka
uader stolen med skiljaktigheterna häri? Och inne-
bär för öfrigt icke Dagligt Allehandas och den li
berala lardsortspressens ställning enahanda åsigter
och syften? Hvarföre då ej taga bladet från muna-
nen och öppet uttala sin mening? Man siger, att
det är just för reformernas skull, gom men icke
bör göra opposition. Gudbevars! det är samma
politik som 6gers, hvilken, för att komma sin nä-
sta på fall, uraktlåter att varna för groparne, ett
slags varggropspolitik; ehuru vi på samma gång
måste öppet förklara, att den visserligen nu och
här icke blifvit envärd af elskhet eller någon min-
dre god afsigt, utan festkeldre af verklig välvilja
och beskedlighet, endast vittnande om missförstånd.
Regeringen äger, man miste erkänna det, i större
politiskt afseende, ännu ingen bestämd färg; men
frågas, om också publiciteten derföre bör vara
färglös? Den har, i visst afseende, länge nog va-
rit det; och måhända är det fördenskull just, som
man nu häpner,. när den åter börjar visa färg. Ar
det för öfrigt icke ett behof för sjelfva regeringen,
att få höra sin ställnipg bedömd? Måste den icke
sjelf gerna ser sig porträtterad? Kan den ens be-
döma eller porträttera sig sjelf så, att icke ut-
om den stående opinioner långt sannare skulle
kunna göra det? Allt författarskap har erkänt
nödvändigheten och fördelen af en sansad kritik;
måste icke regeringen också känna nödvändigheten
af en sansad opposition, en epposition, som egent-
ligen utgöres af dess verkliga vänner? Men bör
väl dezna vänskep vara sä undfaliande, att den
icko ens vågar uttala hvad den redligt tänker?
Månne man, med sfsigtlig uraktlåtevhet häraf, icke
skulle kunna ge anledning till den både oriktiga
och faska föreställning, att regeringen verkligen
vore så svag, att den fölle — om man endast blå-
ste på den, hvilken föreställning, en gäng ellensst
antsgen, vore farligare än något annat.
Dagligt Allehanda har för öfrigt i de fleste po-
lNtiska artikler alltid med särdeles nogarannhet er-
inrat om, att den sjelf icke frånträdt eller ämnar
frånträda de bberala ideer, hvarför den under lop-
pet af många år kämpat, och står i detta fall huf-
vudsakligen på den samma gruddval, som Afton-
bladet, så att hela denna schism icke gerna bör
kunna batrektes arnat än såsom upprunnen blott
ur en något olika öfvertygelse om det rätta sättet
att för ögonblicket behandla dagens frågor. så
hafva åtminstone vi förstått denna strid och dels
icke en och annans tanka om någon verklig bryt-
ning dem emellan, eller att stridsorsakerna i något
fall ligga djupare. Eter de sednast hitkompa num-
rorne, tyckes äfven hettan redan vara öfverstånden,
och samdrägt åter hafva inträdt.
Hvad föröfrigt den liberala pressens opposition
beträffar — och företrädesvis Aftonbladets, efter
man nu så nödvändigt vill hafva det, — skall man
verkligen vara ganska blind, för stt ej inse, a:t
den är vänskepens opposition: icke den, som vill
göra all regering omöjlig, utan tvärtom — möjlig.
—
— Förf. af töljande artikel bar anhållit om
ett rum för densamma i Aftonbl-dei; förmod i