den gruad, att Östgötba Correszsondentens egace, hr Ridderstad, för närvarande vistas i huvudstaden och berättas hafva inträdt såsom medarbet:re i Aftonbladet,. En sådan invändning, äfven om den vore sann, lärer likväl ej förminska giltigheten af Östgötba Correspondenten: räsonnemang, om det i sig sjelf är riktigt. Årtikela är dessutom skrifven i en ganska vänlig anda mot Dagl. Allehanda, så att en förutsättning att Aftovblads-red. hade heft någon del deri, hvilket likväl ej är händelsen, just borde öfvertyga Allehanda, att vi alltid önskat rådpläga med vår kollega in bona caritate. Ostgötha Correspondenten yttrar sig sålunda: ÅAftonbladet och Dagligt Allehanda äro i sina ömsesidiga förhållanden att anse säsom tvenne grannar på landet, hvilka hafva samma syftemå! för sin verksambet, och som i många åratal lärt att atxta och hysa vänskap för hvarandra; men som, på hufvudsaklig grund just af det nära grannskapet, snart sagdt omöjligen kunna undgå att någon ging få anledning till osämja. I det stora hela är man af lika åsigt, lika tankar — men samdrägten faller sönder i en dete!j, och split uppstår. Äger nu de: förhållandet rum, hvad som är fallet här, att den enes resurser äro något större än den andres, så ligger deruti ännu ett ytterligare skäl til! brytaingar emellsnit, aldra heldst om en tandlös, orostiftande och rqvallersjuk madam, sådan t. ex. som Sv. Minerva, har sin uträkning vid att blåsa upp elden dem emellan, och derföre springer omkring, såsom den listige Loke i mythologien, och förtyder hvarje omständighet. Båda två tillhöra, enligt vår öfvertygelse, på et: lika ärligt sätt, framåtskridandets intresse, om också vid vissa momenter man något olika kan bedöma dagens politik. Helt nyligen hafva vi sett en schism uppstå emellan dessa blad, i anledning af Atonbladets landsortsbref. Men vi förstå sannerligen icke rätt orsaken till schismen. Dessa landsortsbre? uppdrogo på ett lugnt, humant och oskadiigt sätt regeringens ställning i de icke politiska och politiska ämnena, skiljde emellan dess reformerande verkssmhet inom vissa detaljer och dess vacklande, tvetydiga, eller rent afneutrala förhållande i de större, sjeäfva samfundsförfettningen rörande, frågorna. Var då ej tidea inne att distinguera detta? Och låg deri någon skarpare opposition emot regeringen, än som pubiiciteten kande vara skyldig sig sjelf och lande ? Månne man hade gegnat regeringen med attsticka uader stolen med skiljaktigheterna häri? Och innebär för öfrigt icke Dagligt Allehandas och den li berala lardsortspressens ställning enahanda åsigter och syften? Hvarföre då ej taga bladet från munanen och öppet uttala sin mening? Man siger, att det är just för reformernas skull, gom men icke bör göra opposition. Gudbevars! det är samma politik som 6gers, hvilken, för att komma sin nästa på fall, uraktlåter att varna för groparne, ett slags varggropspolitik; ehuru vi på samma gång måste öppet förklara, att den visserligen nu och här icke blifvit envärd af elskhet eller någon mindre god afsigt, utan festkeldre af verklig välvilja och beskedlighet, endast vittnande om missförstånd. Regeringen äger, man miste erkänna det, i större politiskt afseende, ännu ingen bestämd färg; men frågas, om också publiciteten derföre bör vara färglös? Den har, i visst afseende, länge nog varit det; och måhända är det fördenskull just, som man nu häpner,. när den åter börjar visa färg. Ar det för öfrigt icke ett behof för sjelfva regeringen, att få höra sin ställnipg bedömd? Måste den icke sjelf gerna ser sig porträtterad? Kan den ens bedöma eller porträttera sig sjelf så, att icke utom den stående opinioner långt sannare skulle kunna göra det? Allt författarskap har erkänt nödvändigheten och fördelen af en sansad kritik; måste icke regeringen också känna nödvändigheten af en sansad opposition, en epposition, som egentligen utgöres af dess verkliga vänner? Men bör väl dezna vänskep vara sä undfaliande, att den icko ens vågar uttala hvad den redligt tänker? Månne man, med sfsigtlig uraktlåtevhet häraf, icke skulle kunna ge anledning till den både oriktiga och faska föreställning, att regeringen verkligen vore så svag, att den fölle — om man endast blåste på den, hvilken föreställning, en gäng ellensst antsgen, vore farligare än något annat. Dagligt Allehanda har för öfrigt i de fleste polNtiska artikler alltid med särdeles nogarannhet erinrat om, att den sjelf icke frånträdt eller ämnar frånträda de bberala ideer, hvarför den under loppet af många år kämpat, och står i detta fall hufvudsakligen på den samma gruddval, som Aftonbladet, så att hela denna schism icke gerna bör kunna batrektes arnat än såsom upprunnen blott ur en något olika öfvertygelse om det rätta sättet att för ögonblicket behandla dagens frågor. så hafva åtminstone vi förstått denna strid och dels icke en och annans tanka om någon verklig brytning dem emellan, eller att stridsorsakerna i något fall ligga djupare. Eter de sednast hitkompa numrorne, tyckes äfven hettan redan vara öfverstånden, och samdrägt åter hafva inträdt. Hvad föröfrigt den liberala pressens opposition beträffar — och företrädesvis Aftonbladets, efter man nu så nödvändigt vill hafva det, — skall man verkligen vara ganska blind, för stt ej inse, a:t den är vänskepens opposition: icke den, som vill göra all regering omöjlig, utan tvärtom — möjlig. — — Förf. af töljande artikel bar anhållit om ett rum för densamma i Aftonbl-dei; förmod i