kreditorer att få sin betalning ur allmänna skatt-
kammaren, men vid vite af dödsstraff mot vi-
dare transaktiener med kFonom. Resande för-
sigos med två pass, hvaraf det ena uppgaf den
vägfarandes och bans sällskap; namn, ålder och
stam, det andra de varor och penningar han
medförde. Förlorades något af det medförda,
så drozo embetsmyndigheterna försorg att der-
om sätta ägarne i kännedom; dog han, så un-
derrättades hans arfvingar härom. För detta
ändamål funno: vid alla vägar särskilda embets-
män, som granckade passen. Chineserna hade
solvisare och slagklockor i sina hus; men för
att i städerna förkunna tiden stodo des:utom
vid alla stadsportar ö trumpetare och 40 trum-
slagare, som tillkännagåfvo timmarne. I China
funnos särskilda advokater eller offentliga nota-
rier; lagfarna män, som ägde att uppsätta an-
sökninger och rättegångsskrifter och underteck-
na dem, men med detsamma ansvarade för de-
rag laglighet. Till högre statsembetsmän anså;s
en längre erfarenhet oundgänglig, hvarföre in-
gen fick befordran till dem, före 40 års ålder.
Alla Chine:sre, fattiga såväl som rika, lärde
läsa och skrifva.
Abu Zeyd visste berätta om postinrättninger
i China och bordellerna, hvilka sednare stodo
fullkomligt i samma förhållande till styrelsen,
som de parisiska till den franska huvudstadens
poli. De qvinnor, som ägnade sig häråt, må-
ste göra anmölan derom hos vederbörande em-
betsmyndighet, samt uppgifva namn och bo-
ningsställe, hvilket inskrefs i ett särskildt regi-
ster, med bifogande af personens signslement,
hvarefter qvinnan fick ett patent, för hvilket
bon erlade en årlig utskyld.
Ibn Wahab lyckades få företräde box kejsa-
ren. Kejaren talade med honom om Romar-
nes rike, hvars konung han kallade de sköna
menniskornas beherrskore, emedav, efter hans
föreställning, det icke gas något folk med äd-
lare kroppsbyggnad och anletsdrag än Romarne.
Keisaren lät Ibn Wahab äfven beskåda en sam-
lipg målsingar, som föreställde alleh:nda per-
soner. Araben ansåg dem för profeter, och
tillkännagaf för kejsaren sina förmodanden.
Dexnex — sade han — är Noak med sin
ark, i bvilten han räddade sig, när Gud öfver-
höljde hela verlden med vatten.n
Du her gissat riktigt att det var Nozk, —
svarade kesaren — men vi kunna ej medsi-
va, att den flod var allmän, hvilken skonade
så väl vårt land som Indien., Musulmannen
fann sig väl stött af detta kätteri, men
teg, och fortfor i sin mönstring. Deaney —
sada han — ptyckes vara Moses, med sin stef,
sarat Israels barn Sanntb — inföll kejsaren
— men Moses uppträdde jpå en ganska in-
skränkt skådeplats, och hans folk var honom
icke särdeles tillvifvet Deita — fortfor ara-
ben — vir Jesus, ridande på en åsna och om-
gifven af apostlar., Hanp, — svarade kejsaren
— phar blott en kort tid låtit se sig på jorden,
hans sändning varade ej längre än 30 månader
Alla målningarna voro försedda med långa un-
lerskrifter, sannolikt innebållande biografiska
anmärkningar. Ibn Wahbab igenkände Moh2m-
ned på sin kamel, jemte bans följeslagare,
rvilka hade arabiska skor. Andra målningar
sades föreställa Indiens och Chinas profeter.
De avsbiska författarne anföra äfven yttran-
jen och grundsatser af chinesiska lärde, som
skuily kunna Ledra Greklazds vise och tänkare.
Dessa underrättelser från Coina i 9:e århun-
Iradet sisa oss väl en civilisatior, som är i myc-
et olik Europas nuvarande, men i åtskilligt
ifverensstämmande dermed och i alla fall högt
utbildad på sit: egna vis; ävensom att chine-
serna redan då egde kännedom om historiska
acta från äfven tanska aflägsna länder. Erin-
rar man sig att den förut civiliserade delen af
Europa bade på den tiden nedsjuskit i djupt
mörker, och att den öfriga beboddes af half-
vilda folkslag eller ännu var betäckt reed skog
och ödemearker, så finner man att chineserna
itminstone på den tiden hade långt större skäl
utt kalla europeerna för barbarer, än vi medl:
lenna benämning utmärka Chinas nuvarande
srannar i norr och vester.
Ås RR
Mavdoet 2 Mickan Amanda TFundhora nä