kreditorer att få sin betalning ur allmänna skattkammaren, men vid vite af dödsstraff mot vidare transaktiener med kFonom. Resande försigos med två pass, hvaraf det ena uppgaf den vägfarandes och bans sällskap; namn, ålder och stam, det andra de varor och penningar han medförde. Förlorades något af det medförda, så drozo embetsmyndigheterna försorg att derom sätta ägarne i kännedom; dog han, så underrättades hans arfvingar härom. För detta ändamål funno: vid alla vägar särskilda embetsmän, som granckade passen. Chineserna hade solvisare och slagklockor i sina hus; men för att i städerna förkunna tiden stodo des:utom vid alla stadsportar ö trumpetare och 40 trumslagare, som tillkännagåfvo timmarne. I China funnos särskilda advokater eller offentliga notarier; lagfarna män, som ägde att uppsätta ansökninger och rättegångsskrifter och underteckna dem, men med detsamma ansvarade för derag laglighet. Till högre statsembetsmän anså;s en längre erfarenhet oundgänglig, hvarföre ingen fick befordran till dem, före 40 års ålder. Alla Chine:sre, fattiga såväl som rika, lärde läsa och skrifva. Abu Zeyd visste berätta om postinrättninger i China och bordellerna, hvilka sednare stodo fullkomligt i samma förhållande till styrelsen, som de parisiska till den franska huvudstadens poli. De qvinnor, som ägnade sig häråt, måste göra anmölan derom hos vederbörande embetsmyndighet, samt uppgifva namn och boningsställe, hvilket inskrefs i ett särskildt register, med bifogande af personens signslement, hvarefter qvinnan fick ett patent, för hvilket bon erlade en årlig utskyld. Ibn Wahab lyckades få företräde box kejsaren. Kejaren talade med honom om Romarnes rike, hvars konung han kallade de sköna menniskornas beherrskore, emedav, efter hans föreställning, det icke gas något folk med ädlare kroppsbyggnad och anletsdrag än Romarne. Keisaren lät Ibn Wahab äfven beskåda en samlipg målsingar, som föreställde alleh:nda personer. Araben ansåg dem för profeter, och tillkännagaf för kejsaren sina förmodanden. Dexnex — sade han — är Noak med sin ark, i bvilten han räddade sig, när Gud öfverhöljde hela verlden med vatten.n Du her gissat riktigt att det var Nozk, — svarade kesaren — men vi kunna ej medsiva, att den flod var allmän, hvilken skonade så väl vårt land som Indien., Musulmannen fann sig väl stött af detta kätteri, men teg, och fortfor i sin mönstring. Deaney — sada han — ptyckes vara Moses, med sin stef, sarat Israels barn Sanntb — inföll kejsaren — men Moses uppträdde jpå en ganska inskränkt skådeplats, och hans folk var honom icke särdeles tillvifvet Deita — fortfor araben — vir Jesus, ridande på en åsna och omgifven af apostlar., Hanp, — svarade kejsaren — phar blott en kort tid låtit se sig på jorden, hans sändning varade ej längre än 30 månader Alla målningarna voro försedda med långa unlerskrifter, sannolikt innebållande biografiska anmärkningar. Ibn Wahbab igenkände Moh2mned på sin kamel, jemte bans följeslagare, rvilka hade arabiska skor. Andra målningar sades föreställa Indiens och Chinas profeter. De avsbiska författarne anföra äfven yttranjen och grundsatser af chinesiska lärde, som skuily kunna Ledra Greklazds vise och tänkare. Dessa underrättelser från Coina i 9:e århunIradet sisa oss väl en civilisatior, som är i mycet olik Europas nuvarande, men i åtskilligt ifverensstämmande dermed och i alla fall högt utbildad på sit: egna vis; ävensom att chineserna redan då egde kännedom om historiska acta från äfven tanska aflägsna länder. Erinrar man sig att den förut civiliserade delen af Europa bade på den tiden nedsjuskit i djupt mörker, och att den öfriga beboddes af halfvilda folkslag eller ännu var betäckt reed skog och ödemearker, så finner man att chineserna itminstone på den tiden hade långt större skäl utt kalla europeerna för barbarer, än vi medl: lenna benämning utmärka Chinas nuvarande srannar i norr och vester. Ås RR Mavdoet 2 Mickan Amanda TFundhora nä