bjerta har genljudit i bans. Han kommer, derföre att jag har kallat honom. I detsamma inträdde Edmond de Gastine, beledsagad af Marthe. Då han kom in i rummet, blickade han omkring sig med häpnad. Edmond var en man af ungefär fyratiofem års ålder. Hans v xt var något lutande, hans maner kalla och frånstötande, och hela bans ansigte tilikännazaf, vid första anblicken, icke annat än sorgsenhet och djupt allvar. Hars svarta hår, här och der blandadt med en hvit strimma; hans yfviga polisoager och mustacher, samt den nästan kopparfärgade hyn, skulle, bland tusende andra, hafva utmärkt honom såsom sjöman. Han förverkligade, om ran få får säga, i ordets egentliga mesing hrad man i dagligt tal menar med Sjögast, då man likväl härifrån undaentager de moderna sjöbjeltar, dem man, nu för tiden, icke sällan pitr:ffar. Den oordning, som ridde i bela huset, och framför allt det tills ånd af förstörelse, bvaruti han fsna Raou!, slog honom med bestörtning från första fgonblicket. Han frågade Marihe j) det han sänkte rösten: — Hör på — månne jg kommer olögligt i dag? Den gamla hucshållerskar, som var nära att qväfvas af spyltningar, svarade intet; men Raoul svarade i hennes ställe, i det han utbredde armarne: — Min vän! du kunde aldrig komma era lägligt, ty jag är olycklig. I stället att svara, närmade Edmond sig til! Reou! och fattide hans band, Et ögonblick