bjerta har genljudit i bans. Han kommer, der-
före att jag har kallat honom.
I detsamma inträdde Edmond de Gastine,
beledsagad af Marthe. Då han kom in i rum-
met, blickade han omkring sig med häpnad.
Edmond var en man af ungefär fyratiofem
års ålder. Hans v xt var något lutande, hans
maner kalla och frånstötande, och hela bans
ansigte tilikännazaf, vid första anblicken, icke
annat än sorgsenhet och djupt allvar. Hars
svarta hår, här och der blandadt med en hvit
strimma; hans yfviga polisoager och mustacher,
samt den nästan kopparfärgade hyn, skulle,
bland tusende andra, hafva utmärkt honom så-
som sjöman. Han förverkligade, om ran få
får säga, i ordets egentliga mesing hrad man
i dagligt tal menar med Sjögast, då man lik-
väl härifrån undaentager de moderna sjöbjeltar,
dem man, nu för tiden, icke sällan pitr:ffar.
Den oordning, som ridde i bela huset, och
framför allt det tills ånd af förstörelse, bvaruti
han fsna Raou!, slog honom med bestörtning
från första fgonblicket. Han frågade Marihe j)
det han sänkte rösten:
— Hör på — månne jg kommer olögligt
i dag?
Den gamla hucshållerskar, som var nära att
qväfvas af spyltningar, svarade intet; men Raoul
svarade i hennes ställe, i det han utbredde ar-
marne:
— Min vän! du kunde aldrig komma era
lägligt, ty jag är olycklig.
I stället att svara, närmade Edmond sig til!
Reou! och fattide hans band, Et ögonblick