vän! ... Gud hörde min bön; ty ni var ge-
nast i mina tankar, liksom ni nu är vid mitt
bjerta.
— Gode Edmond! stammade Hortense.
— Du håller således redan af honom, och
du känner horom knappt; ty då, när du var
blott en liten vacker pensionär i klostret, såg
du honom väl, men det var långa tider emel-
lan, och under de tvenne år du varit bestän-
digt Femma, har han blott ena enda gång be-
sökt Havre. Men huru shal du icke värdera
konom, när du en gång kommer i tilfälle att
1ä mare lära känna honom! ... Denna bijett,
som en matros lemnade mig i hamnen, till-
käanager a:t Edmonds fregatt kryssar här utan-
för kusten på en half mils afstånd och att, osk-
tadt hans otålighet att komma i land och råka
mig, fordrar dock så väl fartygets som besätt-
n ngens säkerhet, att han tillbringar natten om-
bord. Det brjar blåsa, hafvet kan bli uppro-
riskt, och Edmonod har aldsig haft för sed att
i farans stund lita på någoa annan än sg sjelf
... Det är således i morgon... i morgon först
. som han får komma hit till oss ... som
han får den glädjen att omfamna sin son.
— Stannar han länge hä: ? frågade Hortense
Lfligt.
— Kanske enda t fyratioåtta timmar... kar-
ske också för alltid ... Det der beror på så
många saker. — Jag säger dig detta i förtre-
ende, min vän, ty ban har bedt mg hålia det
hemligt ... Han har haft ledsamheter ... miss-
räbningar ... Hvilken bana bar icke sina? Och
för öfrigt ... hvem vet? ... man tröttnar vid
allt ... Och detta nomadiif, som unnar hvar-