vän! ... Gud hörde min bön; ty ni var genast i mina tankar, liksom ni nu är vid mitt bjerta. — Gode Edmond! stammade Hortense. — Du håller således redan af honom, och du känner horom knappt; ty då, när du var blott en liten vacker pensionär i klostret, såg du honom väl, men det var långa tider emellan, och under de tvenne år du varit beständigt Femma, har han blott ena enda gång besökt Havre. Men huru shal du icke värdera konom, när du en gång kommer i tilfälle att 1ä mare lära känna honom! ... Denna bijett, som en matros lemnade mig i hamnen, tillkäanager a:t Edmonds fregatt kryssar här utanför kusten på en half mils afstånd och att, osktadt hans otålighet att komma i land och råka mig, fordrar dock så väl fartygets som besättn ngens säkerhet, att han tillbringar natten ombord. Det brjar blåsa, hafvet kan bli upproriskt, och Edmonod har aldsig haft för sed att i farans stund lita på någoa annan än sg sjelf ... Det är således i morgon... i morgon först . som han får komma hit till oss ... som han får den glädjen att omfamna sin son. — Stannar han länge hä: ? frågade Hortense Lfligt. — Kanske enda t fyratioåtta timmar... karske också för alltid ... Det der beror på så många saker. — Jag säger dig detta i förtreende, min vän, ty ban har bedt mg hålia det hemligt ... Han har haft ledsamheter ... missräbningar ... Hvilken bana bar icke sina? Och för öfrigt ... hvem vet? ... man tröttnar vid allt ... Och detta nomadiif, som unnar hvar