tressanta qvartetten, hvarvid mamsellerna Fun: din och Torsslow, hrr Strandberg och Wali utmärkte sig ganska fördelaktigt — samt dess uom en hymn af herr Lindblad, sjungen vi Carl Johan-statyens aftäckande i Norrköping Äfven gåfvos 2:ne ouvertyrer, såsom inlednings nummer till konsertens adelning:r, nemlige ouvertyren till Alceste af Gluck och en Jubel ouvertyr af Weber. Den sistnämnda har onek ligen sina genialiska partier, men isynnerhet va den sköna, allvarliga Alceste-ouvertyren en väl kommen gäst, helst den ej på länge här vari hörd. Båda pjeserna utfördes 2f Svea ligardes musikkorps, i det hela taget, med förtjenst, då men safräknar den ej alldeles rena stämningen bos träiastrumenterna. För dem, som ej egt tillfälle att vid harmoniska sä!lskapets sammankomster böra Mendelsohns körer till Antigone (af Sophokles), voro de båda rumren ur nämnde musik säkert en intressant nyhet, åtminstone i rent musikaliskt hänseende. Ty kompositionens dramatiska värde har man svårt att bedöma, då man ej hört den från skådeplatsen, isynnerhet då detta slags körer fordra en alldeles egen behandling. Ett ord öfver detta ämne torde här tillåtas oss. Kören i den Aitiska tragedien står helt och hållet utom bandlingen ). Han är egentligen den personifierade reflexicnen öfver dersamms: han uttalar smärtan öfver de handlande personernas öden, glädjen öfver lyckliga tilldragelser, allmänna betraktelser öfver menskliga naturen, böner om Gudarnes skydd m. m. Långt if:ån alt försvaga intresset för handlingen, tjenade kören fastmera till att med sin lugnande betraktelse träda emellan de häftiga 2affekterna och hindra dem att beröfva åskådaren den jemnhet i sinnet, som är erforderlig för den ostörda njutningen af ett konstverk — den skulle, med ett ord, bbehålla det poetiska intresset oförsvagadt af det reala. Dessutom var det förnämligast i kören, der skalderna utvecklade sin rikaste, praktiullaste lyrik, och sålunda bringade — såsom Schiller så skönt uttrycker sig — lif i språket och lugn i handlingen. Denna utsökta poetiska kon:t, hvsrmed körerna woro arbetade, tillät musiken naturligtvis endast att fjenande åtfölja poesien, isynnerhet då tonkonsten öfver hufvud hos grekerna hade en underordnad roll, och sålunda hafva körerna efter all sannolikhet endast sjungits såsom ett slags recitativer, ehuru med mera afmätt rytm, än de nu brukliga hafva. De sjöngos efter bekanta, heligt hållna melodier (Nomer), hvilk:s recitation beledsagades och understöddes af några få blåsinstrumenter. Singen var för öfrigt blott syllabisk, hvilket bruk vidmakthölls så strängt, att några försök att inblanda små melismer strängeligen bestraffades af den tidens satyrici. U:an tvifvel skule ock den melismatiska singen samt öfver hufvud användandet af sjelfständigare tonformer (så vidt dessa voro kända hos de gamla) endast hafva stört och sönderstyckat tenkegången i poesien, Men denna omständighet, jemte det reflekterande elementet uti dessa körer, gör dem också ej hvad vi kalla komponibla, det är: i någon högre grad förenliga med vår tids tonformer, och Mendelsohn har också uppställt för sig ett bland de mesi svårlösta problemer, då han företog sig kompositionen af Antigones körer. Dessutom synes oss den romantiska riktningen af Mendelsohns snille ej alldeles öfverersstämmsnde med antikens enda; hans musik tyckes också snarare ega en göthisk eller: forngermanisk, än en klassisk karakter, och utan kännedom af texten skulle vi snarare trott oss höra en Bardiet el1er Druidsång, ön Sopbokleiska körer. Härtill bidrog ock en någon gång märkbar kärfhet uti melodierna, den vi ej anse riktigt öfverensstämmande med grekernas smak, hvilkas finkänslighet för välljudet var i så bög grad utbildad. Onekligen var dock Mendelsobns företag ganska intressant såsom en ny musikalisk impuls, och troligt är icke, att någon nu lefvande tonsättare skulle kommit det rätta närmare än ban, hvars arbete i alla fall innehåller flera originella och genialiska partier. Då vi för öfrigt, såsom är nämndt, ej varit i tillfälle att iakttaga musikens betydelse och effekt från scenen, för hvilken den är beräknad, så faller det af sig sjelft, att vårt omdöme i deta afseende endast kan egza en vilkorlig giltighet. Vi hefva i det föregående ordat något vidlyftigt om kören bos de grekiska tragöderno, emedan vår afsigt varit att för den dermed obekante angifva en ungefärlig syepunkt, hvarifrån den Merdelsobnska musiken till Antigore torde böra betraktas, så vidt detta utan nyssnämnde vilkor är möjligt. —U— ) Körpersonalen, som vanligen bestod af 43 personer, vistades ej på sjelfva scenen, utan i orchestran, som läg något lägre och der han under sången uppförde sin högtiiliga dans. —V