dycka, t:llintetgöra förhoppningar och resa svarta
kors öfver tro eller kärlek. Sådana stycken
äro Korpral Stolts, Trolofninger, Tokiga Mari.
Grufarbetaren, Förposten, Brudsången, Nykter-
hetsnisse, Toppöfallet, Johanna på Koster, Hed-
das Vålnad, Guldbröllopet och Brudgumssäll-
heten. Andra romanser i samlingen beskrifva
äfven den sällhe, som den sanna kärleken också
kan tillkämpa sis, såsom t. ex. Matrosen, Gar-
distens fästmö o. s. v.
För att gifva allmänheten ett mera fulstän-
digt begrepp om dessa romarsers karakter, vilja
vi här med några ord söka framställa ideegån-
gen uti ett par af dem.
Trolofningsringen.
En ung soldat, Arve, är förlofvad med skön Ella.
Nu faller det den gleda flickan in, att leka soldat;
men ovan att handtera geväret, rör hon oförsigtigt
vid trycket, och skottet springer af och hon faller
-död ned. Arves sorg mognade snart till beslut.
SKlart mot månen bössans mynning blänkte,
Sin trolofningsring i den han sänkte....
Skottet brann — och ringen djupt försvann
I hans hjeria, der men sen den fann.
Gardistens fästmö.
I sin föreställning, att Hanna blifvit honom otro-
gen, tog Johan värfnirg vid gardet; men upptäckte
sedermera, att han gjort henne orätt med sin miss-
tanka, och ängrade sitt bestut, men saknade medel
att lösa sig fri igen. Underrättad härom, besluter
Hanna, att med fiit och idoghet söka arbeta till-
hopa den erforderliga summen, och således sjelf
Jösa sig till sin älskare.
Och lätt hon blef, hvar gång hon såg
på Johans kära ring....
Och mera flitig mö ej fanns
i bygden deromkring.
När haren gol i närmsta gård
och deg begynte gry,
Hon vid sin spinnrock trägen satt
och lät bekymren fly.
t Att morgonstund har gull i munn,
hon alltid hört af fer;
Men till sin glädje Hanna fann
att natten och det har.
Så hvit som snö kring armens rund
sig linntygsärmen smög;
Och upp och ner vid rockens fart
den lilla foten flög.
Med glädtig håg hon tänkte då
Alltjemt på sitt beslut
Att tjena hop tillräckligt mynt,
Att lösa Johan ut....
Efter två års arbete, hade det äfven lyckats hen-
ne; men på vägen till Stockbolm blir hon bestu-
len af en kringresande halfherre.
Gud vare tack och lof ändå ;
— men tung föll hennes tår —
Att Johan visste ingenting,
så ingen sorg han får.
Åter begaf hon sig hem, åter började hon att
med fördubblad fart arbeta, och äter begifver hon
sig af till Stockholm, försedd med löseskillingen.
Så anländer hon till tullen.
Men, ... hvad betydde allt det folk,
som här hon samladt såg?
Igenom tullen, vägen ut
skred snart ett dystert tåg.
En ung soldat det var, som rymt
och nu till döden gick.
Om Johan, tänk... och Hannas själ
en ryslig tanke fick.
Nej, underligt vår Herre styr!
Heli kort blef Hannas qval:
Emellan vakten gick den bof,
som hennes pengar stal.
Från denna syn hon nu flög fram
med lätt och lifvad håg —
Och snart vid målet af sin färd,
i Johans famn hon låg.
Man har (jort den avmärkning emo! den äl-
dre folkvisan, att den ibland mnedsjunker till
någonting nästan för enkelt, eller hvad man,
med andra ord, skulle kunna kalla platt. Na-
turpoesien ligger också så nära möjligheten till
detta syndaall, att man skulle förundra sig öf-
ver, om det icke nåzongång inträffade. Hvad
en modern folkpoesi beträffir, har den ännu
svårare att alltid hålla sig uppe, emedan den
måste röra sig inom techniska förhållanden,
som vi äro så vanda vid, att anse låga och
platta, att vi hafva svårt att lösrycka våra be-
grepp derifrån. För vår föreställning synes
det som om äfven hr C. någongång, ehuru ej
ofta, råkat falla ini det prosaiska, till exempel i
följande vers, ur det eljest ganska vackra poe-
met: ;Förposteny.
Här glunkss ju alltjamt om fred —
Så dra vi hem tillbaka!
Nog skall j2g seden med besked
För äng och åker vaka,
Med tid ändå att klappa mor
Och mäta Per, hur han blir stor.
Detta: och mäta Per, åc. innebär icke isiy
sjelf något som ligger afligset från mannens
id;ång ; men det matta isger deruti, att det
alldeles svär emot den högsinnade stämning
hvari förposten eljest b finzer sig och ultryc-
ken deraf. Sådana små omissioner böra vid
en ny upplaga lätt kunna bjepas.
Betrsktar msn den sköra litteraturen i all-f
mänhet, så finner man snart, alt det är ur folk- 4
poesiens mark, som den ali mera och merali
höjer sin stam och suger sina egenteliga kraf-d
ter; endast derigenom kan cckså dess stuggal
svalka foker, dess bomrmor gläda och dessia
frukter nära dem. Uader d2 tider, då hof- och!f
sa!ongspoesien uteslutande herrskade, fingo viln
skolor, regtor, estetiker och psrtier, men detc
som vi micist firgo var poesi. Franska revo-!d
lutionen bröt icke sambällenas förtrollning en-n
max Xxj XY az ———— -—
AA Or Fo - RA OR AR er br RR KA MAR ARE pr AR
-
Mm -
py a