dycka, t:llintetgöra förhoppningar och resa svarta kors öfver tro eller kärlek. Sådana stycken äro Korpral Stolts, Trolofninger, Tokiga Mari. Grufarbetaren, Förposten, Brudsången, Nykterhetsnisse, Toppöfallet, Johanna på Koster, Heddas Vålnad, Guldbröllopet och Brudgumssällheten. Andra romanser i samlingen beskrifva äfven den sällhe, som den sanna kärleken också kan tillkämpa sis, såsom t. ex. Matrosen, Gardistens fästmö o. s. v. För att gifva allmänheten ett mera fulständigt begrepp om dessa romarsers karakter, vilja vi här med några ord söka framställa ideegången uti ett par af dem. Trolofningsringen. En ung soldat, Arve, är förlofvad med skön Ella. Nu faller det den gleda flickan in, att leka soldat; men ovan att handtera geväret, rör hon oförsigtigt vid trycket, och skottet springer af och hon faller -död ned. Arves sorg mognade snart till beslut. SKlart mot månen bössans mynning blänkte, Sin trolofningsring i den han sänkte.... Skottet brann — och ringen djupt försvann I hans hjeria, der men sen den fann. Gardistens fästmö. I sin föreställning, att Hanna blifvit honom otrogen, tog Johan värfnirg vid gardet; men upptäckte sedermera, att han gjort henne orätt med sin misstanka, och ängrade sitt bestut, men saknade medel att lösa sig fri igen. Underrättad härom, besluter Hanna, att med fiit och idoghet söka arbeta tillhopa den erforderliga summen, och således sjelf Jösa sig till sin älskare. Och lätt hon blef, hvar gång hon såg på Johans kära ring.... Och mera flitig mö ej fanns i bygden deromkring. När haren gol i närmsta gård och deg begynte gry, Hon vid sin spinnrock trägen satt och lät bekymren fly. t Att morgonstund har gull i munn, hon alltid hört af fer; Men till sin glädje Hanna fann att natten och det har. Så hvit som snö kring armens rund sig linntygsärmen smög; Och upp och ner vid rockens fart den lilla foten flög. Med glädtig håg hon tänkte då Alltjemt på sitt beslut Att tjena hop tillräckligt mynt, Att lösa Johan ut.... Efter två års arbete, hade det äfven lyckats henne; men på vägen till Stockbolm blir hon bestulen af en kringresande halfherre. Gud vare tack och lof ändå ; — men tung föll hennes tår — Att Johan visste ingenting, så ingen sorg han får. Åter begaf hon sig hem, åter började hon att med fördubblad fart arbeta, och äter begifver hon sig af till Stockholm, försedd med löseskillingen. Så anländer hon till tullen. Men, ... hvad betydde allt det folk, som här hon samladt såg? Igenom tullen, vägen ut skred snart ett dystert tåg. En ung soldat det var, som rymt och nu till döden gick. Om Johan, tänk... och Hannas själ en ryslig tanke fick. Nej, underligt vår Herre styr! Heli kort blef Hannas qval: Emellan vakten gick den bof, som hennes pengar stal. Från denna syn hon nu flög fram med lätt och lifvad håg — Och snart vid målet af sin färd, i Johans famn hon låg. Man har (jort den avmärkning emo! den äldre folkvisan, att den ibland mnedsjunker till någonting nästan för enkelt, eller hvad man, med andra ord, skulle kunna kalla platt. Naturpoesien ligger också så nära möjligheten till detta syndaall, att man skulle förundra sig öfver, om det icke nåzongång inträffade. Hvad en modern folkpoesi beträffir, har den ännu svårare att alltid hålla sig uppe, emedan den måste röra sig inom techniska förhållanden, som vi äro så vanda vid, att anse låga och platta, att vi hafva svårt att lösrycka våra begrepp derifrån. För vår föreställning synes det som om äfven hr C. någongång, ehuru ej ofta, råkat falla ini det prosaiska, till exempel i följande vers, ur det eljest ganska vackra poemet: ;Förposteny. Här glunkss ju alltjamt om fred — Så dra vi hem tillbaka! Nog skall j2g seden med besked För äng och åker vaka, Med tid ändå att klappa mor Och mäta Per, hur han blir stor. Detta: och mäta Per, åc. innebär icke isiy sjelf något som ligger afligset från mannens id;ång ; men det matta isger deruti, att det alldeles svär emot den högsinnade stämning hvari förposten eljest b finzer sig och ultrycken deraf. Sådana små omissioner böra vid en ny upplaga lätt kunna bjepas. Betrsktar msn den sköra litteraturen i all-f mänhet, så finner man snart, alt det är ur folk4 poesiens mark, som den ali mera och merali höjer sin stam och suger sina egenteliga kraf-d ter; endast derigenom kan cckså dess stuggal svalka foker, dess bomrmor gläda och dessia frukter nära dem. Uader d2 tider, då hofoch!f sa!ongspoesien uteslutande herrskade, fingo viln skolor, regtor, estetiker och psrtier, men detc som vi micist firgo var poesi. Franska revo-!d lutionen bröt icke sambällenas förtrollning en-n max Xxj XY az ———— -— AA Or Fo RA OR AR er br RR KA MAR ARE pr AR Mm py a