AR MIM MIL UARDAR NAV III NILS hn RARE FE
deremot har skett och sker den aldra störst
orätt ifrån alla sidor, och särdeles ifrån de
danska regeringens; och buruledes det, com de
liberala sidan i Danmark fordrar, hlott är upp
fyllandet af de enklaste och billigaste ansprål
Dessa fordringar gå nemligen ut på att Hol
stein, såsom tyskt, ekall belt och hållet slut
sig till Tyskland och, om möjligt; icke hafv
något gemensamt med Danmark, naturligtvi
med undantag af regenten, så länge sådant nöd
vändigt följer af successionslagsrne; att Slesvig
som i det väsendtligaste är danskt och alldele
icke har med tyska förbundet att skaffa, hel
och hållet skiljes från Holstein och förenas mer
Danmark, dock så, att de tyska elementern;
derstädes njuta sin rätt tillgodo.
Ty det är en hufvudsak; att väl skilja Sles
vigs och Holsteins ganska skiljaktiga förhållan
den från hvarandra, hvilket den danska rege
ringen ingalunda gjort och Slesvig-Holsteinarne
med sin baksluga politik naturligtvis än mindre
Denna skiljaktigbet visar sig dock aldraförs!
genomgripande i det obestridliga faetum, att:
historisk extraction är Holstein tyskt men Sles-
vig danskt; hvarföre detta sednare ock, såsom
bekart är, i äldre tider bette Sönderjylland, ja
ofta ännu så kallas.
Hvad dernäst den juridiskt politiska frågan
om successionen angår, så vilja vi här icke vid-
röra derfsamma med hänseende till Holstein,
då vi, såsom sagdt är, icke hålla på Holsteins
förening med Danmark. Det är också ett myc-
ket inveckladt och tvetydigt förhållande. Men
hvad Slesvig angår, är saken utom allt tvifvel.
Ty uti freden i Fredensborg, som afslöts 4720
med Sverge och Holstein efter Carl XII:s död,
blef Slesvig formligen afträdt till Danmark, och
denna fred garanterades ej blott af Sverge, utan
äfven af England, Frankrike och Ryssland, de
största makterna på den tiden. Derefter blef
Fredrik IV af Danmark hyllad af sänderna i
Slesvig, hvilka aflade ed på att Slesvigarne alltid
skulle vara konungen och hans successorer
trogne och hulde, secundum tenorem legis regia
— efter konungalagen,, som innehål!er den
danska arfföljden.
Med hänseende till nationalitetens och språ-
kets förnärmande, så har aldrig något försök
gjorts att införa davska språket i Holstein; men
deremot har under flera hundrade år de mest
ihärdiga ansträngningar gjorts för att införa det
tyska i Sleswig, hvaremot från andra sidan
icke något motstånd mött, utan det, som ligger
i sjelfva språket och natiomaliteten. De hol-
steinska grefvarne, hvilka efter Calmareunionen
fingo makt i Sleswig, regerade detta helt och
hållet såsom tyskt; detsamma gjorde sednare
de olderburgska konungarne och de af deras
descendenter, som fingo del i Sleswig och Hol-
stein, hvilka ofta delades mellan yngre prinsar
och sjelfva koaungen i Danmark, som dock stän-
digt var länsberre, med undantag af den korta
tiden från 4700 och freden i Travendal, till
1720. Reformationen verkade också, att en stor
mängd tyska prester kommo in i landet. Den
romerska lagen blef till en stor del införd i
stället för den danska. Serdeles sökte de yngre
prinsarn2, som fingo dela Sleswig och Hol-
stein, att der införa tyskan, för att der göra sig
mera oberoende af? Danmark och den danska
konungen. Men uti dennes egen andel gick
det icke mycket bättre. De danska konungar-
ne voro i allmänhet blott föga nationella och i
medlet af 47:de århundradet blef genom några
tyska presters bemödanden det tyska språket
formligen förklaradt för kyrko- och skolspråk i
medl!ersta Sleswig, hvilket, såsom en dansk
författare, Pontoppidan, säger, skett till allmo-
gens stora sorg och grämelsen.
Längre fram ansträngde sig den tyska adeln
allt mer och mer i Sleswig, köpte och till-
bytte sig gods, gynnades af de tyskt sinnade
bertigarne och gynnade åter sjelfve tillbaka
tyskhetens utbredande. Från hansestäderna, som
bamäktigade sig all handeln, inkom också en
stor mängd af alla slags handlande och nedsatte
sig här och der i städerna, hvarigenom språket
allt mer och mer förtyskades.
Genom allt: detta blef — hvad som var och
är af stor vigt — tyskan mer och mer de bil-
dades språk. Den talas af de flesta embets-
och adelsmän cch af en stor del prester samt
köpstadsborgrarne. Härtill kommer ännu, att
det för de flesta embeten fordras att vederbö-
rande skall bafva fått sin bildning vid det all-
deles tyska universitetet i Kiel; synnerligast
skulle alla jurister afligga examen här; ytter-
ligare att alla fyra lördomsskolorna i Sleswig
äro tyska; att Sleswigs enda bildningsanstalt
för folkskol!e!ärare, seminariet i Tönder, är
tyskt; att regeringen har nekat det danska
språket lika rätt med det tyska i Sleswigs
ständerförsamling, och mycket annat, som allt
visar tyskbetens öfvermakt i Sleswig, och
denna grundas icke på verklig nationell öfver-
makt, utan framför allt på den danska rege-
ringens eftergifvenhet cch, såsom man kunde
säga, onationella politik.
Och allt detta har egt och eger rum i ett
danskt land, i ett land, der för 200 år sedan
nästan kela allmogen talade danska och der ännu
nästan vå tredjedelar af det egentliga bond-
folket äro danska till extraktionen; ty mera
hafva dock alla förtryckningsförsöken ännu icke