AR MIM MIL UARDAR NAV III NILS hn RARE FE deremot har skett och sker den aldra störst orätt ifrån alla sidor, och särdeles ifrån de danska regeringens; och buruledes det, com de liberala sidan i Danmark fordrar, hlott är upp fyllandet af de enklaste och billigaste ansprål Dessa fordringar gå nemligen ut på att Hol stein, såsom tyskt, ekall belt och hållet slut sig till Tyskland och, om möjligt; icke hafv något gemensamt med Danmark, naturligtvi med undantag af regenten, så länge sådant nöd vändigt följer af successionslagsrne; att Slesvig som i det väsendtligaste är danskt och alldele icke har med tyska förbundet att skaffa, hel och hållet skiljes från Holstein och förenas mer Danmark, dock så, att de tyska elementern; derstädes njuta sin rätt tillgodo. Ty det är en hufvudsak; att väl skilja Sles vigs och Holsteins ganska skiljaktiga förhållan den från hvarandra, hvilket den danska rege ringen ingalunda gjort och Slesvig-Holsteinarne med sin baksluga politik naturligtvis än mindre Denna skiljaktigbet visar sig dock aldraförs! genomgripande i det obestridliga faetum, att: historisk extraction är Holstein tyskt men Slesvig danskt; hvarföre detta sednare ock, såsom bekart är, i äldre tider bette Sönderjylland, ja ofta ännu så kallas. Hvad dernäst den juridiskt politiska frågan om successionen angår, så vilja vi här icke vidröra derfsamma med hänseende till Holstein, då vi, såsom sagdt är, icke hålla på Holsteins förening med Danmark. Det är också ett mycket inveckladt och tvetydigt förhållande. Men hvad Slesvig angår, är saken utom allt tvifvel. Ty uti freden i Fredensborg, som afslöts 4720 med Sverge och Holstein efter Carl XII:s död, blef Slesvig formligen afträdt till Danmark, och denna fred garanterades ej blott af Sverge, utan äfven af England, Frankrike och Ryssland, de största makterna på den tiden. Derefter blef Fredrik IV af Danmark hyllad af sänderna i Slesvig, hvilka aflade ed på att Slesvigarne alltid skulle vara konungen och hans successorer trogne och hulde, secundum tenorem legis regia — efter konungalagen,, som innehål!er den danska arfföljden. Med hänseende till nationalitetens och språkets förnärmande, så har aldrig något försök gjorts att införa davska språket i Holstein; men deremot har under flera hundrade år de mest ihärdiga ansträngningar gjorts för att införa det tyska i Sleswig, hvaremot från andra sidan icke något motstånd mött, utan det, som ligger i sjelfva språket och natiomaliteten. De holsteinska grefvarne, hvilka efter Calmareunionen fingo makt i Sleswig, regerade detta helt och hållet såsom tyskt; detsamma gjorde sednare de olderburgska konungarne och de af deras descendenter, som fingo del i Sleswig och Holstein, hvilka ofta delades mellan yngre prinsar och sjelfva koaungen i Danmark, som dock ständigt var länsberre, med undantag af den korta tiden från 4700 och freden i Travendal, till 1720. Reformationen verkade också, att en stor mängd tyska prester kommo in i landet. Den romerska lagen blef till en stor del införd i stället för den danska. Serdeles sökte de yngre prinsarn2, som fingo dela Sleswig och Holstein, att der införa tyskan, för att der göra sig mera oberoende af? Danmark och den danska konungen. Men uti dennes egen andel gick det icke mycket bättre. De danska konungarne voro i allmänhet blott föga nationella och i medlet af 47:de århundradet blef genom några tyska presters bemödanden det tyska språket formligen förklaradt för kyrkooch skolspråk i medl!ersta Sleswig, hvilket, såsom en dansk författare, Pontoppidan, säger, skett till allmogens stora sorg och grämelsen. Längre fram ansträngde sig den tyska adeln allt mer och mer i Sleswig, köpte och tillbytte sig gods, gynnades af de tyskt sinnade bertigarne och gynnade åter sjelfve tillbaka tyskhetens utbredande. Från hansestäderna, som bamäktigade sig all handeln, inkom också en stor mängd af alla slags handlande och nedsatte sig här och der i städerna, hvarigenom språket allt mer och mer förtyskades. Genom allt: detta blef — hvad som var och är af stor vigt — tyskan mer och mer de bildades språk. Den talas af de flesta embetsoch adelsmän cch af en stor del prester samt köpstadsborgrarne. Härtill kommer ännu, att det för de flesta embeten fordras att vederbörande skall bafva fått sin bildning vid det alldeles tyska universitetet i Kiel; synnerligast skulle alla jurister afligga examen här; ytterligare att alla fyra lördomsskolorna i Sleswig äro tyska; att Sleswigs enda bildningsanstalt för folkskol!e!ärare, seminariet i Tönder, är tyskt; att regeringen har nekat det danska språket lika rätt med det tyska i Sleswigs ständerförsamling, och mycket annat, som allt visar tyskbetens öfvermakt i Sleswig, och denna grundas icke på verklig nationell öfvermakt, utan framför allt på den danska regeringens eftergifvenhet cch, såsom man kunde säga, onationella politik. Och allt detta har egt och eger rum i ett danskt land, i ett land, der för 200 år sedan nästan kela allmogen talade danska och der ännu nästan vå tredjedelar af det egentliga bondfolket äro danska till extraktionen; ty mera hafva dock alla förtryckningsförsöken ännu icke