dan sprang han hastigt upp och tilltalade med dessa ord de församlade: pDen flicka, som nu föres till bålet, är ingen hexa. Jag är den föregifna djefvulen, som skall besökt henne på Streckelberget, och jag har visat henne bernstensgrulvan; ty hon är min brud. Upp derföre! Vid min vrede — ty jag är er herre — hjelpen mig att befria henne, sadlen alla hästar, hemten vapen från den garala rustkammaren! skyndan, skynden! D2, som äro färdiga om fem minuter, erhålla hvardera tio guldgyllen; derföre skynden! skynden! Eiter sådan förklaring och under sådant beting, lät ingen säga sig det två gånger. Alla störtade ut, och i hela. borgen höjde sig snart ett så oerhördt larm, att om den gamle riddaren icke verkligen varit död, han säkert deraf kunnat vakna; och knappt voro fem minuter förflutna, innan redan trettio med lansar och förro2stade svärd, med pistoler och bössor beväpnade män höllo på borggården, med Rädiger i spetsen, iklädd sin farfars gamla, men lysande rustning. Nu, ropade han, låtom oss jag2, allt hvad hästarne kunna sträcka, på vägen till Coserow och stöta ned allt hvad som sätter sig till motstind, utom Wittich Appelman, hvilken jag önskar lefvande gripa; fort nu i himlens namn Och nu bar det af, så att jorden tycktes larra, och ett milslångt stoftmeln omhöljde den ljerfva ryttarskaran. Vi återvända under tiden till den olyckliga Maria. Hennes väg gick genom en lång och lät bokskog; pastorn från Benz satt jemte henne på vagnen, med uppslagen bibel, än tröstande, in gråtande med henne; en trupp känslolösa bönder, ibland bvilka äfven Claus: Iwing var, eskorterade vagnen, väpnade med liar och hötjugor, under det att Wittich Appelman, med Valentin Stöwhaas och några andra herrar,