BERNSTENS-HEXAN, ) NOVELL AF WILHELM MEINGOLD. Sista morgonen inbröt, och icke blott hon och hennes olycklige far hörde den hemska afrättningsklockan, utan äfven Rädiger i sitt fängelse hörde henne från det nära afståndet Jjuda genom den stilla morgonluften. Han visste att hon nu skulle utföras, och utom sig af ingest, raseri och förtviflansfull kärlek, försökte han att beveka knekten, som inräckte hans morgonkost, och besvor honom, att hemligt bemta nyckeln från hans, som han hört, dödssjuke faders hufvudgärd. Gå till hans rum, gamle vänl ropade han, och sök, under föreväindaing att uppresa hulvudkudden, för att obemärkt och hemligt åtkomma nyckeln.n Tillika lofvade han den gamle, att framgent som en sa sörja för honom. Denna föreställning, jente hans unge herres hjortskakande böner, häfde ändtligen den gamle tjenaren: betänkligheter — och knappt kände Räliger sig fri, förrän han häftigt instörtade i fadrens sjukrum: Fader! faderl ropade han, hbon före: nu till afrättsplatsen; jag måste rädda henne. Hvar är ert fok?, — och utan att afbida svar, ropade han utom fönstret: Holah! knektar, betjenter! sadlen hurtigt era hästar och bjelpen mig att befria min brud! Hvad! skrek fadren, i det ban sökte resa sig i sängen; men sjönk tillbaka, förvred ansigtet, fick konvulsioner och — uppgaf andan. Den olycklige sonen stod förstelnad af smärta och förskräckelse, under det att alla veklagande inträngde. Andtligen knäböjde han inför den aflidae, lade sia hand på dess hufvud, blickade mot himlen och bad ett stilla Fader vår. -S2) Se A. B. JM 264, 265, 267 och 268,