BERNSTENS-HEXAN, )
NOVELL AF WILHELM MEINGOLD.
Sista morgonen inbröt, och icke blott hon
och hennes olycklige far hörde den hemska af-
rättningsklockan, utan äfven Rädiger i sitt fän-
gelse hörde henne från det nära afståndet Jjuda
genom den stilla morgonluften. Han visste att
hon nu skulle utföras, och utom sig af ingest,
raseri och förtviflansfull kärlek, försökte han
att beveka knekten, som inräckte hans mor-
gonkost, och besvor honom, att hemligt bemta
nyckeln från hans, som han hört, dödssjuke fa-
ders hufvudgärd.
Gå till hans rum, gamle vänl ropade han,
och sök, under föreväindaing att uppresa hul-
vudkudden, för att obemärkt och hemligt åt-
komma nyckeln.n
Tillika lofvade han den gamle, att framgent
som en sa sörja för honom. Denna föreställ-
ning, jente hans unge herres hjortskakande bö-
ner, häfde ändtligen den gamle tjenaren: be-
tänkligheter — och knappt kände Räliger sig
fri, förrän han häftigt instörtade i fadrens sjuk-
rum:
Fader! faderl ropade han, hbon före: nu
till afrättsplatsen; jag måste rädda henne. Hvar
är ert fok?, — och utan att afbida svar, ro-
pade han utom fönstret: Holah! knektar, be-
tjenter! sadlen hurtigt era hästar och bjelpen
mig att befria min brud!
Hvad! skrek fadren, i det ban sökte resa
sig i sängen; men sjönk tillbaka, förvred an-
sigtet, fick konvulsioner och — uppgaf andan.
Den olycklige sonen stod förstelnad af smärta
och förskräckelse, under det att alla veklagande
inträngde. Andtligen knäböjde han inför den
aflidae, lade sia hand på dess hufvud, blickade
mot himlen och bad ett stilla Fader vår. -S2-
) Se A. B. JM 264, 265, 267 och 268,