DN ok. ScMeswig-Holsteinska frågan.
(Slutet fö!jer.)
TANKAR OM QVINNANS BILDNING.
Flickan har knappast fulländat sia kurs som di
barn, innan hon utlemnes för mottsgande af ur
dervisningens skatter. Man inlärer henne den me
kaniska basen för all blifvande lärdom: innanläs
ninger. Ar detta väl — eller illa — gjordi, d
anses himlasiegen rest och tillträde öppnadt ti
bildningens ljusa tempelgårdar, dit flickan nödvän
digt måste uppknuffes, om ock materiens tyng
aldrig så mycket drager åt jorsen. Den tuöga
som ej utan stapplande och läspande kan tala sit
modersmål, måste dock på ett barbariskt sätt, son
det blifver, rådbråka fransmännens luftiga, lätt
och flytande idiom. Är man en riktigt öm fader
efter da förvända begreppen, så kommer härtil
utan uppehåll både det tyska och det engelsk:
språket. Men härmed är ej nog. Flickan måst
gruvdligt bildas; man sätter cå i hand på henne
något srbete i fäderneslandets historia och geografi
Vidare, ty bildningen måste hafva ut sin rätt, der
blifvande darsen måste kurmaa musik, måste känns
fitkonsien, med mera dylikt, ty hon måste bildar
äfven ariistiskt. Här börjar kanske-den egentliga
tortyren. De små armarne måste ströckas många
timmer om dagen öfver instiumentets tangenter
och ryckas, vridas i ella tiktvingar, utom den rik-
tiga. Det veka bröstet måste flera timmar om da-
gen, hoppressadt och krokigt, hänga öfver rivbor-
det. Men hvad betyder dettas; det är ju bildnin-
gens gyliene frukter man köper — låt vara för den
fysiska helsans äd!a metall. Under allt detta trö-
sta sig de ömma — obartmhertigt ömma — föräl-
drarne såsom den grekiske fi!ozofen: lärdomens
rötter äro bittra, men frukten söt. I den förra
delen af satsen hafva de fulikomligen rätt ; men
sanningen af den sednare jäfvar en tusenaldigt
upprepad erfarevhet, i hvad den qvinliga uppfo-
stran betriffsr. Den som tror, at vi tagit våra
påståenden ur Juften, må öppna ögor och öron;
ban skall hafva erfarenheien synlig och lefvsnde,
såsott hvarje annan verklighet. — Så fortgår imed-
lertid undervisningen, till 13:de, 14:de elier i bästa
fall till det 46:de året. Då inträffar en märkvär-
dig period, nemligen tidpunkten för qvinnans fult-
bildniog, hvilken period har det egna med sig, at j.
den kan långt förut på dagen besiämmas. Annor-,
lunda förhåller det sig med oss män. Vi lära hela
lifvet igenom och mäste med oss alltid bekänna:
konsten är lång, men lifvet är kort; hos oss gäller
såsom ca sanning, att först när man är lärd ser
man, huru ofantligt mycket som änsu återstår för
det vettgiriga ögat a:t forska och spans.
Och om vi nu rätt betänka saken, på hvad
punkt står den unga flickans själsodling? Är hon
gå grundligt bildad? Nej, bevars; derför ha de
goda uppfostrarne visligen sörjt. Hon kan hvad
Romaren kallar: aliquid in ommnibus et nihil in 1
toto (litet i alit och iogenting i det hela), Det dö-
dande läxlässndet beröfvsr titigt den unga ail kär-
lek till bokligt vett, all spänstigbet i själen, all håg lc
och sträfvan för ett högre andligt lif. Den bort-
sopar, såsom fjellvinden dödar faltets blomstrande
fägring, hvarje brodd, som uppspirar i själens jorå-
mån och medför en försleppning, som skall fort-
fara hela lifyet igenom, och i stället för den lef-
nadsfriska, glada, buldsaliga. qvinnan, med den
öppna blicken, med dei för allt högre och ädlare i
lifvet varma hjertat bilda detta trånegs kontertej,
som antingen skolt bildadt och halfbildadt ser det
sanna och sköna med ett öga, eller obildadt knappt
mer af lifvet, än att man äter för att lefva, och
lefver för att gifta sig.
Om man nu fördomsfritt betraktar både medel
och motiver för en sälunda beskaffad uppfostran,
kommer man till en mindre tillfredsställande öf-
vertygelse. Det är fåfängan, åtminstone till en stor
del, som här gjort sig gällande. Vi hafva sagt få-
fänga, och vikunna försvara detta påstående. Man
läser fransyska, hutu och hvarföre? Jo, för att
kunna framsäga några fraser. Konsten är ej stör,
hedrefi deraf ej mycket större. Man besinnar ej, )
att språken bloti--äro vehikel för kunskap; blort
nedel, icke ändamål! . Manvill ej tro, ått jeg är ls
ch blir obildad med all möjlig språkkuoskap, om
ag ej tillegnat mig, både med mitt förstånd och
nin känsla, de skotter, som språkens litteratur in-
iehåller, att jag kan både ksliss bildad och verkli-
en förtjena namnet deref, fest jag ej känner mer,
n den lilla fattiga Svenska litteraturen, då jag
örstår och kan uppfatta densamma. Nu öfl.s man
tt läsa fransyska författare, ofta utan urvel, ej
ällen efter modets föreskrifter, t. ex,.i den när-
arande tiden, Paul de Kock och Euzene Sue, eme-
jan det så är tonen; ken man dessutom hjelptigt
lå sig ut med din Deutschen Volks-kaleniern el-
r aäinat dsgens kram, anser man allan rättfär-
ighet uppfyld, och kan man ändtligen explika-
jonsvis utreda en och annan vers af Shakspesare
ch Byron, då tror man sig innehafva en fast pats
det vistras areopag och äga rättighet att medlt
;rakt sö ned på det,-som vårt land har stort och
ielt inom tankens och känslans verid, oaktadt
et kan täfla med hvad diktsrkonsten och skalde-
nillet tänkt ljufvast och skönast. — Åunnu värre
Pse vi det vara med artistsmanien, Män vill ej
Pgripa, attt. ex. den, som ej är född med öra för
nernas hirmoni, omöj.igen kan blifva någon sång
1idinnas vän, lika litet, som den döfve kan lärts
g att dansa i takt. Vi lefva ej i konstens för-
fvadesland; sånggudindorna och Apollo cichare-
8 uppchåla sig sparsamt bland våra skogar. och
rg, utväljande en älskling bär och der. Det är
hos oss som hos sydiänningen, der sången och
vet äro liksom. sammangjutna till ett, der ännu
ta gudaväsen med herdepipan eller cittran lik-
träfl
näm
AN FÅ