DN ok. ScMeswig-Holsteinska frågan. (Slutet fö!jer.) TANKAR OM QVINNANS BILDNING. Flickan har knappast fulländat sia kurs som di barn, innan hon utlemnes för mottsgande af ur dervisningens skatter. Man inlärer henne den me kaniska basen för all blifvande lärdom: innanläs ninger. Ar detta väl — eller illa — gjordi, d anses himlasiegen rest och tillträde öppnadt ti bildningens ljusa tempelgårdar, dit flickan nödvän digt måste uppknuffes, om ock materiens tyng aldrig så mycket drager åt jorsen. Den tuöga som ej utan stapplande och läspande kan tala sit modersmål, måste dock på ett barbariskt sätt, son det blifver, rådbråka fransmännens luftiga, lätt och flytande idiom. Är man en riktigt öm fader efter da förvända begreppen, så kommer härtil utan uppehåll både det tyska och det engelsk: språket. Men härmed är ej nog. Flickan måst gruvdligt bildas; man sätter cå i hand på henne något srbete i fäderneslandets historia och geografi Vidare, ty bildningen måste hafva ut sin rätt, der blifvande darsen måste kurmaa musik, måste känns fitkonsien, med mera dylikt, ty hon måste bildar äfven ariistiskt. Här börjar kanske-den egentliga tortyren. De små armarne måste ströckas många timmer om dagen öfver instiumentets tangenter och ryckas, vridas i ella tiktvingar, utom den riktiga. Det veka bröstet måste flera timmar om dagen, hoppressadt och krokigt, hänga öfver rivbordet. Men hvad betyder dettas; det är ju bildningens gyliene frukter man köper — låt vara för den fysiska helsans äd!a metall. Under allt detta trösta sig de ömma — obartmhertigt ömma — föräldrarne såsom den grekiske fi!ozofen: lärdomens rötter äro bittra, men frukten söt. I den förra delen af satsen hafva de fulikomligen rätt ; men sanningen af den sednare jäfvar en tusenaldigt upprepad erfarevhet, i hvad den qvinliga uppfostran betriffsr. Den som tror, at vi tagit våra påståenden ur Juften, må öppna ögor och öron; ban skall hafva erfarenheien synlig och lefvsnde, såsott hvarje annan verklighet. — Så fortgår imedlertid undervisningen, till 13:de, 14:de elier i bästa fall till det 46:de året. Då inträffar en märkvärdig period, nemligen tidpunkten för qvinnans fultbildniog, hvilken period har det egna med sig, at j. den kan långt förut på dagen besiämmas. Annor-, lunda förhåller det sig med oss män. Vi lära hela lifvet igenom och mäste med oss alltid bekänna: konsten är lång, men lifvet är kort; hos oss gäller såsom ca sanning, att först när man är lärd ser man, huru ofantligt mycket som änsu återstår för det vettgiriga ögat a:t forska och spans. Och om vi nu rätt betänka saken, på hvad punkt står den unga flickans själsodling? Är hon gå grundligt bildad? Nej, bevars; derför ha de goda uppfostrarne visligen sörjt. Hon kan hvad Romaren kallar: aliquid in ommnibus et nihil in 1 toto (litet i alit och iogenting i det hela), Det dödande läxlässndet beröfvsr titigt den unga ail kärlek till bokligt vett, all spänstigbet i själen, all håg lc och sträfvan för ett högre andligt lif. Den bortsopar, såsom fjellvinden dödar faltets blomstrande fägring, hvarje brodd, som uppspirar i själens joråmån och medför en försleppning, som skall fortfara hela lifyet igenom, och i stället för den lefnadsfriska, glada, buldsaliga. qvinnan, med den öppna blicken, med dei för allt högre och ädlare i lifvet varma hjertat bilda detta trånegs kontertej, som antingen skolt bildadt och halfbildadt ser det sanna och sköna med ett öga, eller obildadt knappt mer af lifvet, än att man äter för att lefva, och lefver för att gifta sig. Om man nu fördomsfritt betraktar både medel och motiver för en sälunda beskaffad uppfostran, kommer man till en mindre tillfredsställande öfvertygelse. Det är fåfängan, åtminstone till en stor del, som här gjort sig gällande. Vi hafva sagt fåfänga, och vikunna försvara detta påstående. Man läser fransyska, hutu och hvarföre? Jo, för att kunna framsäga några fraser. Konsten är ej stör, hedrefi deraf ej mycket större. Man besinnar ej, ) att språken bloti--äro vehikel för kunskap; blort nedel, icke ändamål! . Manvill ej tro, ått jeg är ls ch blir obildad med all möjlig språkkuoskap, om ag ej tillegnat mig, både med mitt förstånd och nin känsla, de skotter, som språkens litteratur iniehåller, att jag kan både ksliss bildad och verklien förtjena namnet deref, fest jag ej känner mer, n den lilla fattiga Svenska litteraturen, då jag örstår och kan uppfatta densamma. Nu öfl.s man tt läsa fransyska författare, ofta utan urvel, ej ällen efter modets föreskrifter, t. ex,.i den närarande tiden, Paul de Kock och Euzene Sue, emejan det så är tonen; ken man dessutom hjelptigt lå sig ut med din Deutschen Volks-kaleniern elr aäinat dsgens kram, anser man allan rättfärighet uppfyld, och kan man ändtligen explikajonsvis utreda en och annan vers af Shakspesare ch Byron, då tror man sig innehafva en fast pats det vistras areopag och äga rättighet att medlt ;rakt sö ned på det,-som vårt land har stort och ielt inom tankens och känslans verid, oaktadt et kan täfla med hvad diktsrkonsten och skaldenillet tänkt ljufvast och skönast. — Åunnu värre Pse vi det vara med artistsmanien, Män vill ej Pgripa, attt. ex. den, som ej är född med öra för nernas hirmoni, omöj.igen kan blifva någon sång 1idinnas vän, lika litet, som den döfve kan lärts g att dansa i takt. Vi lefva ej i konstens förfvadesland; sånggudindorna och Apollo cichare8 uppchåla sig sparsamt bland våra skogar. och rg, utväljande en älskling bär och der. Det är hos oss som hos sydiänningen, der sången och vet äro liksom. sammangjutna till ett, der ännu ta gudaväsen med herdepipan eller cittran likträfl näm AN FÅ