outhärdlighat och grofva orimlighet, i längder nödvändigt skulle leda till en allmän räfst oct förändring af statsbildningen i det hela; si blir nästa fråga: hvarföre antog denna statsför ändring en så blodig karakter? hvarföre gick icke 89 års hvälfning fram till en fredlig re form af franska samhället, i stället för att bryt: sig ut till en revolution, full. al mord, brand skrickseener af alla slag? Och svaret på denn: fråga är nästan ännu vigtigare än på den förra Det utvisar alla de faror, hvarför en styrelse utsätter sig och sitt land genom haifaet i grund: satser, ett vacklande utförssätt af sina plane och ett visst system af falsk medelväg, som slutligen kan komma att få utseende af en troöshet emot alla partier. Personer, som icke förstå eller ej mer än högst ytligt studera! franska revolutionen, men äro desto mer kätske emot folkprincipen, ekylla på denna allt ondt som tilldrog sig, ej blott konungens död 92, och terrorismen af 93, men också alla skräckuppträden i landsorterna, noyaderiue, medborgarmorden i Lyon 0. s. v. De veta ingen sräns för sina anklagelser emot mnassornar; men de visa i grunden intet annatjän sin djupa okunnighet om sakernas verkliga förlopp och hvad som verkade detta. Just derföre är också på en gång en opartisk och faktisk historia om franska revolutionen så vigtig ait sätta i allmäxhbetens bänder. Det visar sig af en sådan, hvar orsakerna äro att söka till de hemska o lyckor, som ingen kan undgå att beklaga, äfven då ban finner sig befogad, att icke begå orittvisor i bedömandet af dreiffjidrarne, som verkade dem. Till en början voro i allmänhet på den tiden de parlamentariska begreppen och konstitutionella formerna icke så utredde, som de sedan, och till en dei just genom revolutionskampen, blifvit: en stor okunnighet härom, så vil som den förnäma obekaatskap om folkets och landets egentliga ställning, hvilken den franska regeringen, likt så minga andra samtida, troget bibehöll intill sista stunden, oro tvenne naturliga orsaker till de misstag och hallheter, den gjorde redan på revolutionens första dagar. Men nekas kan icke, att om Ludvig XVI och hans ministrar behandlat nationens ombud af 89, 90 och 91 med mera öppenhet och redlishet; framför allt, om de gilvit sanning åt sina löften; så skulle bändeltserna af 998, 93 och 94 efter all rmensklig slutkonst uteblivit, eller ock skett på helt annat och mildare sätt: franska statens ombildnivg hade tagit en annan gång; hvarken revolution, resktion, militirdespoti, ny resktlion och slutligen åter revolution m. m. bade inträffat, eler deita allt åtminstone antagit en helt cch hållet annan karakter. Man inser tydligen, att i så womordentliga fall, som det, hvari staten kommit vid 4789, utgjorde det icke en tillräcklig egenskap för dess bögsta chef att vara en moralisk och god raenniska i! den allmänna och vanliga meningen: det fordrades ett omdöme, en vilja, en beslutsamhet hos hozom att på samhällets vigtigaste platser kalla män med gru: datser och kraft till deras senomförande, och isynnerhet att sjelf understödja personer, som befununos skicklige att arbeta på den oundvikliga sociala regenerationen, itminstone icke vända dem ryggen... Men bedagligen visade det sig, att Ludvig XVI sjelf var en medelvägsman; och om han icke be-) tämdt fruktade de personer, som skulle hafval varit bist att använda i de olika administra-! ionerna, så ådsgalade han dock ingen vilja att vegagna dem. Man kastade sig i armarne på nän, sådana som Maurepas, Calonne och del. Brienne; och när ban slutligen fann sig af om-l tändigbeterna tvungen, att åter upptaga den; örut tillbakaskjutne Necker, var det de!s 101 lan för sert, dels understöddes icke heller Nec-! ver frin konungens sida (eller man må heilre äga från drottningens, hvars inflytelse vid detta. lyckliga hof stigit så högt) genom ett så red-! igt uppfyllande af de åtaganden ministern på ins vägnar försäkrat folkets ombud, att regeingen härigenom kunde återvinna förtroende. ch bekomma en säker fot inom nationen. Låom oss böra dessa ord från Thiers: Ludvig XVI uppsteg på tbronen, en furste af : tränga seder och af rättskänsla, uppfostrad utanji msorg, men af naturlig fallenhet vänd till det! oda, svag och aldrig fri från andras inflytande. l ill en början var hang förtroende mest fästadt! id Ministern Maurepas, som redan tjenat hansi4 öreträdare, men blifvit sfskedad för sitt motståindls 10t mätressornasg välde. Ludvig hade i honom;e ökt en åldrig och vis statsman; han fann en af Iderdom svag hofman, som först vande honom vid : ä 6 e halfva åtgärder, hvilka utmörkte hela hans re-. ering, och gjorde den olycklig. Maurepas, lisasom Ludvig sje!f, eftergifven för opinionens öst, kallade till styrelsen ministrar af störa anger och redlig vilja, Turgot och Malesherbes, en tog dem ej i försvar emot der storm de framss aliade mot sig af de privilegierade, då de söktelg iskränka de rådande missbruken. Derefter Om-!f yttes ministrar flera gånger, tilldess Necker 777—81) mottog en portfölj, och just den, som 5 ir ti!lfället var den vigtigaste, finans-portföljen.d! et heter om Malesberbes, att han skulle hafva erkställt statens reform genom kungliga förordsjS ingar, om han kunnat bibehålla sig; om Neckerl!n