oo BA 0
sjelfve sakna all fintlighet att kringlista den
vaksamme mjölnaren. Lyckligtvis snländer dock
herr Dardanell till stället, och snart gör sig
denne espiegel till styckets och intrigens spiri-
tus familiaris. Med en aldrig hvilande, rastlös
uppfisningsförmåga, knyter han den ena intri-
gen till den andra, besagnande s:g af alla möj-
liga medel — narri, skämt, list och bedrägeri
— endast de leda till målet; och till sistone
lyckas han äfven att kopulera de unga i en
mjö!bod, sedan man i en lår mjölat ner mjöl-
naren, och herr baron Leyonkula öfvertygat
dern2 om garska straffvärda afsigter.
Stycket är af dessa groteska skapelser, som
mera hafva sitt värde i en snabb konturteck-
ning, i en effek:jagande omvexling, tokroliga
öfverraskningar, än det utgör någonting afrun-
dadt, fulländadt, harmoniskt och artistiskt helt.
Liksom fisurerna i ett kaleidoskop vexla istän-
digt föränderliga, oreguliera bilder och förvir-
rande diablerier, bryta händelserna sig äfven
här, utan att någonsin egentligen ordna sig till
en verklig tafla, till en sann kons!produkt.
Kort och godt, stycket är icke ett lustspel,
utan endast en fars.
Och ändock, gör man sig besvär att genom-
tränga de mångskiftande, brokiga situationerne,
skall man derinom finna en kärra, ett icke o-
väsendtligt stoff till en ren och äkta komisk
produkt.
Och detta stoff är hr Dardane!l sjelf.
Han är en msn, som ej äger nigot enda mål
för sin lefnad, utom det attlefva; men som gör
alla andras syften, alla andras bezär och sträf-
vanden till sina egna, och som således äger flera
ändamål än nå;on annan. Han är ena man,som
oupphörligt sätter sig utom si? sjelf och som
ständigt söker stödet för sin verksamhet b. e.
för sin existans i andras behof. Han är icke
egois, i de fall hvarutinnan andra vilja vara
det; utan endast egoist i de fall, hvariinga en-
dra vilja vara det: hans egennytta består nem-
ligen endast deruti, att ensamt och allena sielf
vilja vara den största nsrr, i följe hvaraf alla
narrar äro hans födde, afsvurne fiender.
Omkring en karakter, så originel, så rigtigt
komisk, skulle en gruppering af sannare humor
och äkta dramatiskt värde kunnat framkallas.
Det intresse, som hr Dardanell fäster vid sin
person, jemte tablåernas lifliga omvexling samt
dialogens lätthet, skämtets pikanta egenskap, i
förening med stundom rätt iyckade allusioner
på dagens tilldragelser, underhöllo imedlertid
mycken munterhet bland åskådaroe, hvadan
också bifall och skr.tt aflöste hvarandra under
hela representationen.
Man har förut mera än en gång anmärkt e-
mot hr Blanche, att han ej ger sig tid att med
mera studium och moget omdöme genomföra
sina dramatiska skapelser. Utrustad af naturer
med många utmärkta och lyckliga gåfvor, qvar-
står ban likväl ännu alitjemt bland flygtisa ut-
kast, ofullständiga ercquier och sceniskt stycke-
gods. Att rulva öfver en verid af bzsrra pro-
dukter, synes till och med roa honom. Vi
vilja visserligen gerna se orsaken bärtill i ett!
alltför rastlöst, oroligt produktionsbegär, och
hoppas, att hans synbarliga förkörlek för detslier
och brist på alltid fulländad planberäkning icke
måtte vara ett, hars genius verklizen tillhöran-
de karakterslyte; men kunna i alla fall ej un-
derlåta att här anmärka förbållandet, så mycket
mindre, som denna omständighet torde till en
hufvudsaklig del äga sammanhang med ett an-
nat, icke mindre fel, eller en ofta framlysande
böjelse, att liksom kurtisera folkets lägre, stun-
dom lägsta begär. Att nedstiga äfven till de
mest underordnade klasser, måla deras burleska
skiftningar, teckna eländet i deras glädje och
glädjen i deras elände, ivfläta i sina toflor e-
;enheterna i deras lif, utvecklingen af deras
böjelser, seder och begrepp: allt detta är oför-
nekligen ett lika vidsträckt som prisvärdt fält
för konstnärn, skalden och författaren; men en
sak måste han likväl nödvändigt alltid erinra
sig, den nemligen, att han är skyldg sin egen
sångmö, att alltid bibehålla hennes hvita wvin-
sar — fria från hvarje fläck, aut vaka öfver,
let bon icke någonsin byllar eller kan anses
nylla något, som icke bör hyllas, d. v. s. icke
vågot som under alla latityder af lifvet är oc
örblir rått till sin ratur.
Man säger att teatern är en skola. Vi tro
let äfven; men i det fallet är det också kriti-
tens och förfettarnes skyldighet att tilse, det
len i första banden förblir en gad skola, vi
rille nästan säga en söndagsskola, i det godas
och i de goda sedernas bemärkelse. Diliga
kolor — eller hvardagsskolor — hafva vi nog.
tan att publiken behöfver köpa sig tillfälle att
ssöka dem.
Nu vilja vi visserligen alldeles icke bärmed
äsa, att hr Blenche prisat det dåliga — långt
lerifråns men hens förlärlek att framhilla ju:t
let lägre lifvets grupperingar, utan att på sam-
na fång gissla det i dem någon gång mindre re-!4
a, kunde hkväl ganska lätt komma mången att
ro, att just desse utgöra nigonting särdeles b
örtr: fil gt, a!drahelst då de con awore fram-
al!as af konstoärn och adlas af hans talang.
De stora förhoppningar, som man i allmänhet i;
ör si: om br Blanche såsom skriftställare för
ceren, och hvilka äfven vi gerna hysa, hafvalfq
öranledt oss, att fista hans uppmärksamhet p3