(OD ON
synta egenskaper: det är en ovanli igt omfångs-
rik sopran, som går från trestrukna f ned till
lilla g, och således eger ett omride af nära 3
oktaver. Rösten är dessutom af en synnerlg
styrka och jemnhet samt eger vackra och fri-
ska mellantoner, hvilken sistnämnde omstän-
dighet eljest tyvärr tyckes höra till sällsynthe-
terna; för öfrigt är timbren både klar och fyl-
lig, och bar framför allt fårg och karakter, hvar-
igenom den lämpar sig väl för det dramatiska
uttrycket i dess ohka nyanser. M:il E. tyckes
redan ba gjort goda vokalstudier, ehuru hon
naturligtvis ännu har mycket att vinna i af-
seende på den smidighet och böjlighet i rösten,
som ger sångerskan det till ett mångsidigare
föredragningssätt nödiga välde öfver densamma.
Hvad m:ll E:s föredrag beträffar så gjord: hen-
nes musikaliska natur sig ganska fördelaktigt
gällande, oaktadt vi ej anse det milda och pas-
siva, som ligger i Paminas parti, egentligen till-
höra mill E:s genre. Bland hennes bästa mo-
menter nämna vi solot i andra aktens final (f
dur), terzetten i sista akten och försämligast
Cavatinan i 3:dje, hvaruti hon ådagalade en
serdeles lycklig uppfattningsgåfva; mindre lyc-
kad var vansinnighetsscenen, der hon icke hel-
ler understöddes behörigen af de medspelande.
M:ll E:s aktion röjde goda anlag och äfven en
viss teatervana; dock lyckades hon ej alltid
gilva sitt spel den karakter af idealisk qvinlig-
het, som tillhör Pamina. I sllmänhet anse vi
hennes gestikulation änru erfordra mycket stu-
dium och omvårdnad, hvilken sednare vi — i
förbigående sagdt — äfven skulle önska ut-
sträckt till kostymen, hvilken i denna likasom
i andra roller icke bör betraktas såsom en bisak.
Taminos och Sarastros partier innehades pu
såsom förr af hrr Strandberg och Wallin, hos
hvilka man måste erkänna såväl ett högst be-
römvärdt studium: af den Mozartska musikens
anda, som ett väl genomfördt spel, och serskildt
böra vi härvid lofarda hr Wellir, som i bida
hänseendena betydligen framskridit sedan han
förra gången urpträdde i denna opera. Papa-
geno bar under hr Kinmanssons sjukdom öf-
vertagits af hr Föortsberz. Man kan visserli-
gen med skäl anmärka, att herr H. här icke
var på sin plats; dock bör detta förbållande
billigtvis ej läggas honom tili last, då ingen
limpligare remplacant var att tillså och han i
flera fell gjorde sitt bästa. Härvid gör dock
hans beteende under Paminas cavatina ett föga
förfeladt, alt låta den fodsmta, okonstlade na-
tursonen nedsjunka till karrikatyr, så måste det
kallas en långt drifven missaktning för den bil-
dade delen af allmänheten, att vid nämnde till-
fälle genom osmakliga upptåg söka störa in-
trycket af Paminas sköna, klagande sång. — Pa-
ket synes oss lika olimpligt, som om man upp-
Dahlqvist. Arten af nämnde rol, så i spel
som såpg, är enligt vår åsigt alltför främmande
för denna elje-t så förträffliga skådespelerskas
sfer, hvarföre vi tillstyrka att öfverlemna Pa-
pagena åt fru Almlöf, som bäst förstår att tämja
det yra skogsbarnet. — Vi veta ej om de tre
tärr orna genom förnyade repetitioner och sorg-
fällig handledning dervid kunna förmås till att
åstadkomma en något antagligare sång, än den
som vid tillfället presterades; är sådant en möj-
lighet, så uppmana vi vederbörande att oför-
töfvadt gå i författning dermed. Hvad genierna I
vidkommer, så väcker det sannerligen förun-
dran, alt vederbörande kunnat gifva dessa par-
tier, hvarpå den store tonmästeren lagt så myc-
ken vigt, åt barn, hvaraf det ena knappt lärer
fyllt 43 år! De unga eleverna förtjena visser-
ligen allt beröm, ty de presterade vida mer än I
man hade rätt att vänta af dem, men likväl
naturligtvis ej nog för alt från theaterdirektio-
nen afvända fö syebråelsen för en-abderitism afl
första rangen. Omöjligen kunna vi tro, att fru
Gelhaar och mill Torsslow, hvilka förut innehaft
tvenne af nämnde particr, skulle hafva vägrat
att söka medverka till en lyckad representation
2f Mozarts mästerverk, blott ersedan te ej fingo
något s. k. primadonnaparti. Det torde ej vara
obilligt att vänta ett snart afbjelpande af nämn-
de väsendtliga missförhållande. — Ouvertyren
giek, såsom vanligt, con furia. Visserligen togs
redan tempot nog fort, men den egentliga olä-
genheten bestod uti den brist på hållning, som
det ständiga jsgandet nödvändigt miste fram-
bringa och som till och med stundom gjorde
att de 4 sextondelarne, som tillhöra grundmo-
tivet, ej hunno hastigt nog inkilas, utan alldeles
uteblefvo. Huru en så utförd musik skall kunna
reda tanken till Hierophanternas i Sais eller
Meroe storartade mysterier — det förblifver
trol:gen länge ett oupplöst problem. Ännu vid
et par andra tillfällen stod det mindre väl till
i orkestern, serdeles hvad biåsinstrumenterna
beträffar, t. ex. ui början af sista aktens final
m. m., äfvensom man kunde, såsom mindre
lämpligt, anmärka, att flöjtisten, vid utförandet
af Taminos flöjtsolo, ej placerade sig bakom
kulisserna, utan qvarstannade i orkesterp, ge-
nom hvilket förfarande illusionen vid detta till-
fälle gick förlorad. —U—
bsvsnotn——— Oe
(Insönit.)
pagenas roll var tilldelad fru Hjortsberg, hvil-
droge Papxgenos parti åt hr Almlöf eller hr
ärofullt undantag, och om det i allmänhet är!
I ena a? hr auditör Cederichiöld i tisdaeens Af-!