(OD ON synta egenskaper: det är en ovanli igt omfångsrik sopran, som går från trestrukna f ned till lilla g, och således eger ett omride af nära 3 oktaver. Rösten är dessutom af en synnerlg styrka och jemnhet samt eger vackra och friska mellantoner, hvilken sistnämnde omständighet eljest tyvärr tyckes höra till sällsyntheterna; för öfrigt är timbren både klar och fyllig, och bar framför allt fårg och karakter, hvarigenom den lämpar sig väl för det dramatiska uttrycket i dess ohka nyanser. M:il E. tyckes redan ba gjort goda vokalstudier, ehuru hon naturligtvis ännu har mycket att vinna i afseende på den smidighet och böjlighet i rösten, som ger sångerskan det till ett mångsidigare föredragningssätt nödiga välde öfver densamma. Hvad m:ll E:s föredrag beträffar så gjord: hennes musikaliska natur sig ganska fördelaktigt gällande, oaktadt vi ej anse det milda och passiva, som ligger i Paminas parti, egentligen tillhöra mill E:s genre. Bland hennes bästa momenter nämna vi solot i andra aktens final (f dur), terzetten i sista akten och försämligast Cavatinan i 3:dje, hvaruti hon ådagalade en serdeles lycklig uppfattningsgåfva; mindre lyckad var vansinnighetsscenen, der hon icke heller understöddes behörigen af de medspelande. M:ll E:s aktion röjde goda anlag och äfven en viss teatervana; dock lyckades hon ej alltid gilva sitt spel den karakter af idealisk qvinlighet, som tillhör Pamina. I sllmänhet anse vi hennes gestikulation änru erfordra mycket studium och omvårdnad, hvilken sednare vi — i förbigående sagdt — äfven skulle önska utsträckt till kostymen, hvilken i denna likasom i andra roller icke bör betraktas såsom en bisak. Taminos och Sarastros partier innehades pu såsom förr af hrr Strandberg och Wallin, hos hvilka man måste erkänna såväl ett högst berömvärdt studium: af den Mozartska musikens anda, som ett väl genomfördt spel, och serskildt böra vi härvid lofarda hr Wellir, som i bida hänseendena betydligen framskridit sedan han förra gången urpträdde i denna opera. Papageno bar under hr Kinmanssons sjukdom öfvertagits af hr Föortsberz. Man kan visserligen med skäl anmärka, att herr H. här icke var på sin plats; dock bör detta förbållande billigtvis ej läggas honom tili last, då ingen limpligare remplacant var att tillså och han i flera fell gjorde sitt bästa. Härvid gör dock hans beteende under Paminas cavatina ett föga förfeladt, alt låta den fodsmta, okonstlade natursonen nedsjunka till karrikatyr, så måste det kallas en långt drifven missaktning för den bildade delen af allmänheten, att vid nämnde tillfälle genom osmakliga upptåg söka störa intrycket af Paminas sköna, klagande sång. — Paket synes oss lika olimpligt, som om man uppDahlqvist. Arten af nämnde rol, så i spel som såpg, är enligt vår åsigt alltför främmande för denna elje-t så förträffliga skådespelerskas sfer, hvarföre vi tillstyrka att öfverlemna Papagena åt fru Almlöf, som bäst förstår att tämja det yra skogsbarnet. — Vi veta ej om de tre tärr orna genom förnyade repetitioner och sorgfällig handledning dervid kunna förmås till att åstadkomma en något antagligare sång, än den som vid tillfället presterades; är sådant en möjlighet, så uppmana vi vederbörande att oförtöfvadt gå i författning dermed. Hvad genierna I vidkommer, så väcker det sannerligen förundran, alt vederbörande kunnat gifva dessa partier, hvarpå den store tonmästeren lagt så mycken vigt, åt barn, hvaraf det ena knappt lärer fyllt 43 år! De unga eleverna förtjena visserligen allt beröm, ty de presterade vida mer än I man hade rätt att vänta af dem, men likväl naturligtvis ej nog för alt från theaterdirektionen afvända fö syebråelsen för en-abderitism afl första rangen. Omöjligen kunna vi tro, att fru Gelhaar och mill Torsslow, hvilka förut innehaft tvenne af nämnde particr, skulle hafva vägrat att söka medverka till en lyckad representation 2f Mozarts mästerverk, blott ersedan te ej fingo något s. k. primadonnaparti. Det torde ej vara obilligt att vänta ett snart afbjelpande af nämnde väsendtliga missförhållande. — Ouvertyren giek, såsom vanligt, con furia. Visserligen togs redan tempot nog fort, men den egentliga olägenheten bestod uti den brist på hållning, som det ständiga jsgandet nödvändigt miste frambringa och som till och med stundom gjorde att de 4 sextondelarne, som tillhöra grundmotivet, ej hunno hastigt nog inkilas, utan alldeles uteblefvo. Huru en så utförd musik skall kunna reda tanken till Hierophanternas i Sais eller Meroe storartade mysterier — det förblifver trol:gen länge ett oupplöst problem. Ännu vid et par andra tillfällen stod det mindre väl till i orkestern, serdeles hvad biåsinstrumenterna beträffar, t. ex. ui början af sista aktens final m. m., äfvensom man kunde, såsom mindre lämpligt, anmärka, att flöjtisten, vid utförandet af Taminos flöjtsolo, ej placerade sig bakom kulisserna, utan qvarstannade i orkesterp, genom hvilket förfarande illusionen vid detta tillfälle gick förlorad. —U— bsvsnotn——— Oe (Insönit.) pagenas roll var tilldelad fru Hjortsberg, hvildroge Papxgenos parti åt hr Almlöf eller hr ärofullt undantag, och om det i allmänhet är! I ena a? hr auditör Cederichiöld i tisdaeens Af-!