dessa den yhistoriska sanningens, beståndsdelar särskildt, så befinnes 4) att arbetsklassen i Frankrike och andra länder, hvarest mnäringsrihet äger rum, t. ex. Preussen och England, dels bilda egna hjelpsocieteter sinsemellan, liknande de svenska boktryckerikonstförvandternas, och dels att arbetarne lika litet som andra medborgare eller undersåtare stå utcm lagens välde eller hägn. Men är väl deras tillstånd då anarkiskt — d. v. s. laglöst? Vidare ser man dem än församlade till arbete i ett snart sagdt dagligen ökadt antal snygga och rymliga arbetssalar, der intet annat tvång herskar, än det gom deras ezen förvärfningshåg ålägger dem, der de yngre icke äro sprinspojkar åt de ädre och icke få efter dessas godtfinnande behandlas med hugg och slag; än finner man dem samlade i för srbetsklassen särskildt inrättade läroverk, der de vinna kunskap om de mårga operationer, som för flera yrken äro gemensamma, och derigenom sättas i stånd alt vid omskiitande konjunkturer kunna öfvergå från ett yrke, i hvilket arbetsförtjenst saknas, till något ann t, der den erbjuder sig i ymnighet, och det med samma lätthet, som i dylik öfvergång utmärker Nordamerikanerra. Men är väl detta de mnäringsria arbetarpes tillstånd osäkert, vore sig i afseende på utkomst eller på utsigt till mensklig behandling? Imedlertid är det näringsfriheten, som bar framkallat det och som dagligen utvecklar det till allt större och större fullkomlighet. Månne väl skråarbelarens tillstånd är mindre anarkiskt, mera säkert? Må man, för jemnförelsens skull, äfven taga detibetrsktande. Man ser tusentals skrigeseller tillbringa sitt lif med att stryka omkring från stad till stad, än sökande husrum i de ofta usla skråherbergena, der lifnärda för några få dagar med en knapp och förödmjukande skänk eller tärepenning), och sedan utdrifna derifrån att irra omkring på Jlandsvägarne, ömsom mål för landtfolkets barmhertighet eller vedervilja, ömsom för dryga uppsyningsmäns och polisbetjenters vexationer. Man ser lärlingarne i flera -år vara slafvar under dylika vandrares nycker och öfversitteri, ser dem oftast lefvande på knapp näring, halfnakna och trasiga, natt och dag uppehållande sig i qvafva och smutsiga verkstäder, och ändå oftast utan annan utsigt än att ur denna träldom en dag: se sig förflyttade på landsvägen och herbergena, i likhet med sina fordna förmän; ty, på sätt redan förut är anmärkt: det hör till skråväsendei att hindra så många skråarbetare som möjligt från att bli sina egnan. Men ör vil detta tillstind mindre axerkiskt, innebär det slörre säkerhet om utkomst och mensklig behandling, än det förra? Vi fråga blott; läsaren må svara sjelf, i grund af hvad han sjelf ken hafva sett och märkt. Den andra satsen i den ovederläggliga sanningen var: att det är arbetsklassernas genom näringsfriheten iråkade anarkiska och osäkra tillstånd, som förvandlat d:n politiska radikalismen till social radikalism eller så kailad communi:m. Utan att för tillället begagna den i ögonen faliande slutföljden af den nyss ofvan företagna undersökningen med satsen HM 4, kan mon inskränka sig till frågan om det är arbetsklassen, som utklåickt de kommunistiska eller socialt radikala teorierna och om det är denna klass, som granskat de politiskt radikala teorierna, funnit dem otillfredsställande såsom grunder för samhällsinrättningen, och förvandlat dem till sociali radikala; eller om detta icke händelsevis skett af åtskilliga filoscfiska eller sofistiska författare och lärde, sjelfva alldeles främmande för arbetsklassen, t. ex. S:t Simon, Fourier, Louis Blanc, Corsiderant 0. s v.? — samt vidare: om ea enda bland dessa! teorister ut ått i sin spekulation från förkastelsen af näringsfrihiten såsom orsek till det tillstånd de ville förbätiea, eller om de beklagat det gamla skråväsendets undergång och för-j ordat dess återinförande? ... Kärner man innehållet af deras spekulationer, så måste man ovilkorligt besvara denna fråga med nej. Den tredje satsen innebär att den sociala radikalismen slagit starka och ut;renade rötter : bland arbetsklasserna. Nu är likväl förhållandet att detta sl2gs rad kaliem bott finnes hos en liten, ren till en del af förmögna personer bestående sekt, representerad genom tidninger La Democretie pac:fique,, hvilken ej kan utgifvas utan ständigt understöd af sekten, och hvars redaktör, V ctor Considerant, visserligen är till sin karakter en ganska aktningsvärd mar j och såsom författare begäfvad med stilistisk förmåga, men för öfrigt en svärmare, som ej kan bålla ut med en fullföljd diskussion. Huru pass utbredd den lära är, som han predikar, bevisas åter af den ringa pubbk, som sektens tidning lyckats tillvipna sig, under flera år, som den redan ägt tillvaro. Ser man nu tillbaka på de ifrågavarande tre satserna, så finner man att hvar för sig är! grundlös, och följaktlign att den af Minervas hvaifisk uppkastade historiska sanning, som) alldeles icke kan vederläggas är en ganska rikbaltig sanninz i argusisk mening, nemligen sammansatt af j mindre än tre osanningar. Det är nu med den, som den så mycket befarade räringsribeten skall jagas bort uv kon