tröstan på tonernas välde öfver italienaren, än-
Inu en gång sin tiliflygt till sirensången: på en
Jvink af honom uppstämmer Zerlina en briljant
I vocalise; de bländande fioriturerna locka solda-
terna från deras poster, och då den sista af dem
har stigit öfver baikongen som leder in i salen,
försvinner Scopetto. Under åhörarnes applåder
åt de hvirflande ruladerna dånar ett kanonskott
från hafvet: smyghandlarnes signal åt deras höf-
ding, att de tagit fartyget i besittning. Solda-
terna rusa ut på balkongen och gifva eld på
en båt, som närmar sig till skeppet; efter ett
ögonblicks orolig väntan hörs från hafvet den
visa, som Scopetto plögar sjunga, och tillkänna-
ger att den djerfve äfventyraren lyckligen und-
gått alla faror och uppnått sina trogna följe-
slagare.
Detta ör librettons innehåll, som, oberäknadt
åtskilliga svagheter för öfrigt, är föga tacksam
för musikalisk behandling, tvertemot Scribes
vanliga omtänksamhet i detta afseende. Ton-
sättarens konst kan visserligen finna ett frukt-
bart fält uti skildringen af listiga machinatio-
ner, dock endast i det fall, då dessa framgå
utur lidelsernas konflikt, eller ock hvila på en
rent humoristisk grund, men ej då de blott
äro en produkt af kall beräkning, såsom fallet
är i detta stycke, hvars alltför spetsfundiga och:
fint spunna intrig bindrar det musikaliska ele-
mentet från att fritt utveckla sig. Auber var
dock ej den man, som deraf lät hindra sig att
till pjesen skrifva en musik, som skulle gute-;
ras af bans publik. De muntra, ehuru ej ser-
deles nya vals- och marsch-melodierna åtfölja
bandlingen såsom Rand-illustrationen, ett litte-;j
rärt verk, och störa intrigens utveckling lika
litet som en liflig t:ffelmusik plägar konfundera
ett par politiserande gäster i deras statsvigtiga!
diskussioner. Likväl hade man i rent musika-j
liskt hänseende kunnat vänta mera af Auber,
än han denna gång funnit för godt att gifva.
Denne författare har sin styrka uti en flytan-
de, bebaglig konversationsstyl, uti romansen,!
uti en om ock ofta ytlig, dock pikant ech stundom !
träffande karakteristik, hvsrpå ban gifvit vackra
I prof uti pHälften hvar, Kronjuvelerna,, Mu-
rarn), m. fl. I förstnämnda afseende igenkän-
ner man visserligen stundom mästaren, såsom
i duetten uti andra akten och i samma akts
final; men den vårdslöshet, hvarmed han i de
flesta fall tillvägagått, är dock alltför uppenbar,
och i öfriga hänseenden torde knappast något
finnas i denna opera som kan göra anspråk på :
konstvärde, möjligen med undantag af mans- :
qvartetten i första akten och duetten mellan ji
fru Gelhaar och br Lundberg i den andra. För
öfrigt bar Auber sökt öfverrösta tomheten i!
sina melodier och den sterila enformigbeten i
barmonien genom en bullrande, eburu i sig i
sjelf torftig instrumentation, och för att öfver-
skyla den enahanda karakteren i sin musik, i
hoppar han från det ena motivet till det andra
med den mest naiva bekymmerlöshet om form
och hållning, t. ex. uti br Strandbergs solo !
med kör i andra aktens början, som bildar en
följd af kaleidoskopsbilder utaf den mest bro-.
kiga art.
Icke destomindre har operetten gjort lycka
hos oss, och utan tvifvel göra ock de pikanta
situationerna i bandlingen, den dansanta mu-
siken och -de vackra dekorationerna det hela:
till ett passe-tems, som för en gång kan vara!
roande nog, helst då mycket deruti förekom- i
mer, som påminner publiken om dess gamle
älskling, Fra Diavolo. Men ännu ett skäl, ett,
för konstens vänner glädjande, finnes till den!
(
1
j
(
1
ÅL
;
(
framgång Sirenen rönt på vir scen, nemligen
den utmärkta omsorg, det nit, hvarmed sång-
personalen i allmänhet gifver sina partier, och
som är dubbelt berömvärd under närvarande
för den sceniska konsten så föga uppmuntran-
de omständigbeter. Fru Gelbaar gaf Zerlinas
svåra och ansträngande parti med naivetet och
behag, samt utförde de svåra kolora!urerna med :g
lika mycken finess som färdighet, ehuru dejt
stundom tycktes trötta henne något. En vidjv
ett sådant parti lätt förklarlig rädsla tillskrifva!
vi en någontång ej alldeles ren intonation. —
Seopetto fann i hr Strandberg en ganska godl!
rep: esentant, hvilken ej alienast i sång, utanj,
ock i spel visade ledighet, takt och nyans. Enl,
viss nonchalar.c3 i aktionen torde dock ännujs
för honom återstå att aflägga. — Hr Wallin t
rättfärdigar allt mera de förboppningsar, hvartilllt
bans vackra anlag berättiga. Såsom hertigen
af Popoli ådagalade ban en ganska god håll-!
ning, ett konseqvent genomförande af roller, r
och äfven i afseende på sången kan man i del;
flesta fall endast säga godt om hans exekution.;s
— Fru Bock (Bolbayas hushållerska) samt brir
Wennbom (Boibaya) fyllde sina platser ganskajlr
berömligt, och om man ock ej kunde finna hrin
Lusdberg tillfredsställande i Scipios roll, så måt
man dock besinna att detta parti ör hans an-
dra, och att han billigtvis bör åtojuta samma
öfverseende som hans medbröder, hvilka lika- b
ledes egt ringa artistisk bidning vid deras de-!,
butter. Härvid förutsätta vi naturligtvis attiv
kan egnar det trägna och omsorgsfulla studium jf
åt sin konst, som för horom är oundgängligen f
aödigt. Äfven hr Haglund är ävnu i stort be-jl
hof at ea scenisk och musikalisk utbildring,
hvars framtida ernående vi också ej vilja be-
tvifla. Till en början skulle vi tillstyrka ho-
nom att söka boriägga en viss rudess så ispellp
som i sång, hvilken ej cos i Pecchiones (smyg-la
AA — Hora. oe
D