— underordnade förhållande, hvari den är ställd
till staten ), har för många varit otillfredsstäl-
lande, under det att de trånga gränser, vår lag-
stiftning uppställde för den religiösa bekäsnel-
sen och de religiösa formeinas friare utveck-
ling, förekommo ännu flera tryckande och föga
öfverersstämmande med protestantismens grund-
väsende och med vir fria statsförfattning i öf-
rigt. På samma gång våra dagblad hafva varit
uppfylida med afhandlingar och undersökningar
om kyrkans förhållande till staten, om bristeraa
i kyrkoförvaltningen, 0. s. v., har mean allt mer
sökt att lösa statskyrkans tvingande band; cch
liksom men i detta sistnämnda afseende haf:
mera grund till klagan, har man äfven här va-
rit lyckligare i sina bemödanden, så att man
såsom resultat har att uppvisa icke endast den
af Siorthinget år 1842 framtvungna ) lag, an-
gående upphäfvandet af 4741 års förordning.
hvilkea uppställde en hel del inskränkningar i
rättigheten att hålla gudliga församlingar, utom
den offentliga gudstiensten, samt förbud mot
kringstrykande predikanter och läsare, men äf-
ven — och hvad som är vigtigare — lagea a
af den 46 Juli 2845, i hvilkens första para-
graf bestämmes, att dissenters, eller sådane som
bekänna sig till den kristna religioner, utas
att vara medlemmar af statskyrkan, skola hafva
fri religionsöfring, inom lagliga och anständigs
gränser, samt rättighet att bilda församlingar
under ledning af egna prester eller föreståndare.
Då här i landet, mera än på de flesta andra
orter, är fallet, att undersåtarne hafva en
Gud, en tro, en Kurg, uti ett rike, (se företa-
let till Christian den femtes norska lagbok af
d. 435 April 4687), så måste sistnämnde l2g-
betydelse icke så mycket sökas i dess praktiska
verkningar för ögonblicket, som i de glädjande
framsteg religionsfriheten i vårt land derigenom
giort för en framtid. Imedlertid fianas reda:
nu flera, som njuta fördel af den genom lager
tillerkända fribet och skydd, såsom t. ex. er
engelsk episkopai menighet vid Kaafjordens kop-
parverk i Finnmarken, flera qväkar-samfund på
Vestlandet samt slutligen den katholska menig-
heten här i staden, hvilken visserligen redas
var organiserad gezem Kongl. resolution u: der
Hans Mai:ts auspicier, förr än Dissenter-lage:
utkom, men hvilken lkväl först genom den-
samma erhöll en fullkomligt betryggad tillva-
relse. Om ock gruudläggaren af detta lilla kyr-
kosamfund i början af sin verksamhet härstädes
blef bemött med er, för våra då ännu mera in-
skräckta rel gösa förbillsrden verkligen beun-
dransvärd beredvillighet, skulle man likväl af
bans bekanta skrdringar i en tysk tidning om
de hinder, som här ifrån alla håll föregifvas
hafva mött hans bemödanden, trott att han
nedfalit ibland lutter ofördragsamma barbarer.
De ta, lindrigast sagdt, obetänksamma företag
stämde föga öfverens med den frihet och klok-
het, soma man i allmänhet tillägger de katholska
emissarier in partibus infidelium; han har deck
fortfarit att stå i spetsen för den härvararde
katbolska menigheten, och han måste väl så-
ledes antagas vara i besittning af egenskaper,
som bevekt hans höga förmän till att se genom
finger med den omnämnda utflygten. Oaktadt
entalet af menighetens medlemmar ännu är tem-
ligen obetydligt — förmodligen icke fyllest 50
själar — har man likväl redan varit betänkt
att förskaffa den ett eget tempel, hvartill tomt
blifvit inköpt, och hvilkets byggnad snart lärer
påbörjas samt förmodligen efter en storartad
måtistock, sedan hela den katbolska verlden i
och för den blifvit skattlagd. Med de långa
utsigter att tillväx2, som en katholsk menighet
här i landet nödvändigtvis måste hafva, är det
rimligt att insamlingen af S:t Peterspenningar
detta fall kommer att gå trögt, och man har
ock af en fransk — jag tror Lyoner — jurnal
sett, att den i Paris framställda uppmaningen
till sammanskottet väckt lifligt motstånd och
skarpa motsägelser, hvarvid man talat om je-
suitism och mycket annat, som jag icke anser
lämpligt att bär vidröra.
) I dessa klagopunkter har man likväl, såsom det .
förekommer mig, baft mindre rätt, då äfven den!
norska kyrkan, endast tänkt såsom ett kristligt
trossamfund i Gud nsturligtvis — såsom icke
varande af denna verlden — står öfver hvarje
mensklig inrättning; men så vida den, i egen-
skap af en utaf staten erkänd och af denna un-l!
derstödd och upprätthållen yttre form för enl.