POSTTIDNINGENS FÖRKLARING.
(Slut från JM 250.)
Posttidningens utgifvare lofvade i slutet
sin första artikel om dn så kallade Stormlöj
ningen, att bibringa sina läsare yttranden
de mest ansedda auktoriteter, äldre och nyar
statsmän och utmärkte politiske författaren, J
hvilka hans politiska läror, hafva den lycka:
i närvarande fall: den olyckan — förmäle
han — att stödja sig.
En högst egen artighet är det härvid, a
han anmärker sig vilja förbigå Aristoteles oc
Cicero, såsom de der redan på förhand skull
fördömmas. Han kunde rätt gerna hafva be
sparat sig denna sarkasm, och anfört hvad ha
behagat ur de tvenne nämnde auktorerne, hvilke
oss veterligen, icke sagt ett ord, till meninge
stridande emot vår tids progressiva tendense
Men ru komma de moderna författarne, oc
först dervsbland Montesquieu. Hvad säger d
denne berömde man i Posttidningen? Lagst
tarens pligt och klokhet fordra, att ej bråd
störta reformer, utan att derlöre vägra der
som det allmänna bästa fordrar. Om någo;
säger att det är bättre, att gifva sin son ee
god uppfostran, än en dåli., och vill använd
en sådan af alla obestridd och axiomatisk sat
såsom argument i en dispyt om företrädet mel
lan tvenne undervisningsmethoder, huru anse
man en sådan person? Utan tvifvel antinger
såsom en Einfaltspinsel, hvilken icke kan, elle
såsom en kältring, den der icke vill fatta hvar
om frågan är, utan söker kringgå desamma
och ändock kunna säga såsom käringen mo
strömmen: klippt skall det vara! Det syne:
oss derföre vara nära nog en verklig skam för
en man med sådana anspråk på att kunna tänka
som Posttidvingens utgifvare hyser, att vilja
göra sig till godo sådana allmänna och allmänt
antagna satser, och evigt idisla en fras om bråd-
störtade reformerp, i frågan t. ex. om represen-
tationsombildninger, som nu snart i 40 år va-
rit yrkad vid hvarje riksdag? Visar icke detta,
till bvilken ytterlig grad man är blottad på
verkligen goda skäl? i
Filangieri: Förlusten af en provins och följ-
derna af ett olyckligt krig äro olyckor, som
ej ega ling varaktighet: ett lyckligt ögonblick,
en dags seger bota understundom fleråriga
förluster; men ett fel i politiken eller lagstift-
pningen är en outöslig källa till ett århundra-
des olyckor och dess förstörande verkan spri-
der sig derifrån ända till kommande sekler.
— Utg. erkänner således det förderfliga af fel
i politiken? Han vill hafva denna sanning blott
förstådd om misst2g, som kunna göras, när man
skrider till reformer; men inser icke, att Fi-
langieris sats är fullt ut l:ka användbar för fel-
aktigheter och brister, som redan finnas till
i de existerande institutionerna och lagarne,
samt att en öfverdrifven rädsla för att gå till
roten med sambhällsförbättringar, eller den svag-
heten att vilja jemka litet åt hvar sida, kan
vara ett lika stort feli politiken. Det sednare
är likväl Lika tydligt som det förra; ty annars
skulle de största reformatorer, historien visar
oss, nödvändigt hafva varit de sämste pohtici;
och alla rädda stackare, såsom Posttidningens
utgifvare, de bästa.
Benj. Constant: I konstitutionella reformerp,
säger han, gören endast det, som är ound-
gängligt (ce qui est indispersable), lemnen npå-
got rådrum åt tider och erfarenheter, på det
att dessa stora reformerande makter (ces puis-
psances reformatrices) må leda edra redan kon-
pslituerade statsmakter vid förbättringen af hvad
som är gjordt och vid fullbordandet af hvad
,som återstår att göra.n Nå väl! nu lemnas åt
tiden och erfarenheten det der rådrummet.
Kunna då dessa begge stora makter uträtta det
ringaste utan genom och med de menniskor,
som lefva i tiden och begagna sin erfarenhet?
— Nej! — Constants uttryck innefatta då icke,
att menniskorna böra lägga armarne i kors,
under den ljufva illusionen, att ett par abstrakta
varelser — ptid och erfarenhet — skola ul-j!
rätta sakerna i deras, i faineanternes ställe? —
Nej, Gudbevars! det är alldeles icke meningen. —
Det är följaktligen personer,som få handla vid
förbättringar af hvad som är gjordt, och vidl,
fullbordandet af hvad som återstår att göra?,
— Ja, naturligtvis! — Godt. Det behöfves eji
mera. Vi äro personer, som handlat och ämna :
nandla i berörde afseende. q
Lamartine, Skalden och den liberale Depu-5
eranden, hvad yttrar han i Posttidningen? II
I fråga om nya institutioner böra theoriernal;
ej tagas till uteslutande rättesnöre. Idden må-!,
ste förmedlas och motvägas af klokheten, ochlr
Konungen representerar i en fri Stat dennale
klokhet. Utan att vilja omstör:a något, viljalt
0
b
d
b
vi de flesta möjliga reformer, men med vilkor
att klokhet och ärlighet (honnietete) leda utfö-
randet,. Härvid taga vi oss fribeten påminna
tgifvaren om hans egna ord i programmet, dåjlr
an förklarar sig icke anse häfden betyda mera
in förnuftet... Kommer han beskedligt ikågg
letta, såsom han otvifvelaktigt gör, så återstår!d
f det citerade från Lamartise ingen annanjt
nening, än alt jemte förnuftet också vederbör-?
igt afseende bör göras på ett folks historiskaP
Ulstånd, för att i reformväg med klokhet ge-j,
aAmfära hvad idgan hindar MAh ett cådanrnt!.