POSTTIDNINGENS FÖRKLARING. (Slut från JM 250.) Posttidningens utgifvare lofvade i slutet sin första artikel om dn så kallade Stormlöj ningen, att bibringa sina läsare yttranden de mest ansedda auktoriteter, äldre och nyar statsmän och utmärkte politiske författaren, J hvilka hans politiska läror, hafva den lycka: i närvarande fall: den olyckan — förmäle han — att stödja sig. En högst egen artighet är det härvid, a han anmärker sig vilja förbigå Aristoteles oc Cicero, såsom de der redan på förhand skull fördömmas. Han kunde rätt gerna hafva be sparat sig denna sarkasm, och anfört hvad ha behagat ur de tvenne nämnde auktorerne, hvilke oss veterligen, icke sagt ett ord, till meninge stridande emot vår tids progressiva tendense Men ru komma de moderna författarne, oc först dervsbland Montesquieu. Hvad säger d denne berömde man i Posttidningen? Lagst tarens pligt och klokhet fordra, att ej bråd störta reformer, utan att derlöre vägra der som det allmänna bästa fordrar. Om någo; säger att det är bättre, att gifva sin son ee god uppfostran, än en dåli., och vill använd en sådan af alla obestridd och axiomatisk sat såsom argument i en dispyt om företrädet mel lan tvenne undervisningsmethoder, huru anse man en sådan person? Utan tvifvel antinger såsom en Einfaltspinsel, hvilken icke kan, elle såsom en kältring, den der icke vill fatta hvar om frågan är, utan söker kringgå desamma och ändock kunna säga såsom käringen mo strömmen: klippt skall det vara! Det syne: oss derföre vara nära nog en verklig skam för en man med sådana anspråk på att kunna tänka som Posttidvingens utgifvare hyser, att vilja göra sig till godo sådana allmänna och allmänt antagna satser, och evigt idisla en fras om brådstörtade reformerp, i frågan t. ex. om representationsombildninger, som nu snart i 40 år varit yrkad vid hvarje riksdag? Visar icke detta, till bvilken ytterlig grad man är blottad på verkligen goda skäl? i Filangieri: Förlusten af en provins och följderna af ett olyckligt krig äro olyckor, som ej ega ling varaktighet: ett lyckligt ögonblick, en dags seger bota understundom fleråriga förluster; men ett fel i politiken eller lagstiftpningen är en outöslig källa till ett århundrades olyckor och dess förstörande verkan sprider sig derifrån ända till kommande sekler. — Utg. erkänner således det förderfliga af fel i politiken? Han vill hafva denna sanning blott förstådd om misst2g, som kunna göras, när man skrider till reformer; men inser icke, att Filangieris sats är fullt ut l:ka användbar för felaktigheter och brister, som redan finnas till i de existerande institutionerna och lagarne, samt att en öfverdrifven rädsla för att gå till roten med sambhällsförbättringar, eller den svagheten att vilja jemka litet åt hvar sida, kan vara ett lika stort feli politiken. Det sednare är likväl Lika tydligt som det förra; ty annars skulle de största reformatorer, historien visar oss, nödvändigt hafva varit de sämste pohtici; och alla rädda stackare, såsom Posttidningens utgifvare, de bästa. Benj. Constant: I konstitutionella reformerp, säger han, gören endast det, som är oundgängligt (ce qui est indispersable), lemnen npågot rådrum åt tider och erfarenheter, på det att dessa stora reformerande makter (ces puispsances reformatrices) må leda edra redan konpslituerade statsmakter vid förbättringen af hvad som är gjordt och vid fullbordandet af hvad ,som återstår att göra.n Nå väl! nu lemnas åt tiden och erfarenheten det der rådrummet. Kunna då dessa begge stora makter uträtta det ringaste utan genom och med de menniskor, som lefva i tiden och begagna sin erfarenhet? — Nej! — Constants uttryck innefatta då icke, att menniskorna böra lägga armarne i kors, under den ljufva illusionen, att ett par abstrakta varelser — ptid och erfarenhet — skola ul-j! rätta sakerna i deras, i faineanternes ställe? — Nej, Gudbevars! det är alldeles icke meningen. — Det är följaktligen personer,som få handla vid förbättringar af hvad som är gjordt, och vidl, fullbordandet af hvad som återstår att göra?, — Ja, naturligtvis! — Godt. Det behöfves eji mera. Vi äro personer, som handlat och ämna : nandla i berörde afseende. q Lamartine, Skalden och den liberale Depu-5 eranden, hvad yttrar han i Posttidningen? II I fråga om nya institutioner böra theoriernal; ej tagas till uteslutande rättesnöre. Idden må-!, ste förmedlas och motvägas af klokheten, ochlr Konungen representerar i en fri Stat dennale klokhet. Utan att vilja omstör:a något, viljalt 0 b d b vi de flesta möjliga reformer, men med vilkor att klokhet och ärlighet (honnietete) leda utförandet,. Härvid taga vi oss fribeten påminna tgifvaren om hans egna ord i programmet, dåjlr an förklarar sig icke anse häfden betyda mera in förnuftet... Kommer han beskedligt ikågg letta, såsom han otvifvelaktigt gör, så återstår!d f det citerade från Lamartise ingen annanjt nening, än alt jemte förnuftet också vederbör-? igt afseende bör göras på ett folks historiskaP Ulstånd, för att i reformväg med klokhet ge-j, aAmfära hvad idgan hindar MAh ett cådanrnt!.