all: dera3 anspråkslösa enkelhet i Lincblads sänger
Jag tror, på ganska gnd auktoritet, att mll Linc
icke besöker Eogiand. Afsedt från pekusiera och
Personiga konrsiderationer, är det omöjiigt att af
göra i hvad mån hon gör klokt eller oklokt häri
så länge man icke vet huru hon skulle grupper
sig blind siznorerna och signorinerna på den ita
lienska scenen, eller i hvad mån ett ombyie a
Språk skulle lyckss henne. — —3
DEN RÄDDANDE VÄPLINGEN.
(Af F. Micdke.)
I Hsmburg berättades mot slutet ef är 1833 e1
händelse, hvilken är lika så underhållan:e som lå
rorik. En ung man, sem af sina affärer kallade
till Amerika, hade för öfverfarten dit byrt sig el
plats på ett kofferdifartyg och väntade blott pi
gynnande vind, för att gå ombord. Just vid equi
noctialstormarnes farliga tid, då årligen underrät
telser inkomma om strandade skepp och förolye
kade menniskor, erhöll han af kaptenen tillsägelst
att inställa sig, då nu ändiligen vinden var gyn
nande och ej läng:e hindrade fartyget stt utlöps
ur Elben. Innan den resande lät föra sina saker
till hamnen, beslöt hen, att ännu en gång besöka
ett ställe, som blifvit honom kärt, för att säga de
sitt tysta farväl och tillika i minnet izzrägla be
lägenheten med alla sina små enskildheter, för at
frånvarande i fantasien kunna framkalla en destc
lifligare bild ef det hela. Hans steg förde honon
mot slutet af vandringen, omkring två timmai
före afseglingen, till Suintfange, den skönaste höge
punkt af Hamburgs vallpromenader, hvarifrån man
har en förtjus2nde utsigt. Med vemod öfverskå-
dade han hela panoramat, och hans ögon hyvyilade
derefter på det skepp under hans fötter, som ge-
nom matroserneas verksamhet gjorde sig b:märkligt.
Det ver den kofferdist, som skulle upptaga och föra
honom från fäderneslandets kuster. Redan ordna-
des seglen och lustigt fladdrade vimplarne för syd-
ostvinden. Afskedets stund var kommen; träng-
tan efter det aflägsna, som bor utihvarj2 ungdom-
lig själ, befallde hans känslor tiga, och med nytt
mod anträdde han återvägen.
Som han inträdde i allgen, hvilken leder till
Stintfange, föll hans blick på den gräsvall, som in-
fatter vägen, och lik en stjerna log emot honom
en fyrbladig väpiing, hvi!ken enligt g-mmal tro
medför lycka — en fyrbladig. Den måste jag ta
med mig,, tänkte den resande, jag vill i likhet
med sraben bära min talisman på mig. Redan
böjde han sig ned, för att taga det ominösa fyr-
bladet, men påminde sig i detsamma den stränga
lag, som vid 3 thalers vite eller deremot svarande
fängelsestraff förbjuder att afplocka något på vall-
anläggningarna. Med fagra skemgrunder söker han
öfvertyga sig att inför förnuftet ett väplingsblad
vore likbetydande med intet, och att lagen med
sitt förbud menat blommor, qvistar — men hvar-
ken ett grässtrå eller eit väplingsbiad. Med ett
förnämt leende öfver sin barnsliga fruktan, ut-
sträckte han slutligen handen och tillegnade sig
väplingen. Men den upp och ned gående soldaten
märkte ej förr den olagliga gerningen, än han nel-
kades med stora steg och förklarade 1-gens öfver-
trädare för sin arrestant. Förgälfves använde den
resande hela sin vältalighet emot skyldvaktens in-
struktion; det enda svar han erhöll på sin tolk-
ning af förordningen, på sin bön: att soldaten
mätte något litet afse lagens anda, ej dess blotta
bokstaf, var: Det angår mig icke, ni måste med
till vakten! Köpmannen invände ytterligare, att
han på ögonblicket skulle afgå till Amerika, att
hans frakt vore förlorad om han dröjde, att en
kofferdist icke väntade på en arresterad, att han
genast ville betala plikten, men alit möttes med
detta svar: Ni måste vänta här, tills aflösningen
kommer och sedan med till vakten.,
Dervid förblef den nitiske soldaten och lät der-
jemte arrestanten förstå, att i händelse han för-
hölle sig otillbörligt, skulle han med geväret gifva
eftertryck åt sina ord. Hvad var att göra? När
på ena sidan makt finnes, på den andra vanmakt
måste tvisten sluta med den svagares resignation.
Vår stackars resande resonnerade med tyst harm
öfver alla vallsnläggningar i verlden, förbannade
alla både tre- och fyrbladiga vi
och sitt olyckliga öde, under dets
ögon gjorde alla försök ati bortsprir
E en half timmes väntning kom ä -
en och, så
Ik-
storien, kan
någon arresterad.
ilig han på stadshuset
a
Också — sedan alla formella omständigheter blif-
vit iakttagne och bans fickor lättade genom 3 tha-
lersutgifien — intet spår efter silt skepp. Sorgsen
öfver förlusten så väl af penningar som tid, mäste
han återvända till Hamburg och der hyra sig en
plats på ett annat, just i de dagarne segelfårdigt
fartyg. Annu fortfor han att anklaga himmelens
skickelse för detta förargeliga äfventyr och knota!
på Försynen, hvilken, såsom han förmenade, vid
väplingsstölden kunde hafva tillslutit sitt öga, i,
stället för att styra soldatens gång ät-det hället — .
iå en tidning med skeppsunderrättelser från Cux-!
aven föll i hans händer. Starka stormar hade!
asat på hafvet, dunder och blitt förökat det upp-,
rörda elementets förskräcklighet, och många far-.
Yg strandat inom Äåsyn af den tyska kusten. Han!
äser af nyfikenbet namnen på skeppen — han!
tudsar — deribland fanns namnet på den koffer-
list, som, till följe af hans arrestering gått ifrån
!onom, med tillägg: Sjunket med besättning,
Figande och slagen af blygsel lade han tidningen
ån Sig och — bad en tyst bön. (GG. TO
Rättelse: I lördaosbladet 9-a sidan. 3:32 anal-