all: dera3 anspråkslösa enkelhet i Lincblads sänger Jag tror, på ganska gnd auktoritet, att mll Linc icke besöker Eogiand. Afsedt från pekusiera och Personiga konrsiderationer, är det omöjiigt att af göra i hvad mån hon gör klokt eller oklokt häri så länge man icke vet huru hon skulle grupper sig blind siznorerna och signorinerna på den ita lienska scenen, eller i hvad mån ett ombyie a Språk skulle lyckss henne. — —3 DEN RÄDDANDE VÄPLINGEN. (Af F. Micdke.) I Hsmburg berättades mot slutet ef är 1833 e1 händelse, hvilken är lika så underhållan:e som lå rorik. En ung man, sem af sina affärer kallade till Amerika, hade för öfverfarten dit byrt sig el plats på ett kofferdifartyg och väntade blott pi gynnande vind, för att gå ombord. Just vid equi noctialstormarnes farliga tid, då årligen underrät telser inkomma om strandade skepp och förolye kade menniskor, erhöll han af kaptenen tillsägelst att inställa sig, då nu ändiligen vinden var gyn nande och ej läng:e hindrade fartyget stt utlöps ur Elben. Innan den resande lät föra sina saker till hamnen, beslöt hen, att ännu en gång besöka ett ställe, som blifvit honom kärt, för att säga de sitt tysta farväl och tillika i minnet izzrägla be lägenheten med alla sina små enskildheter, för at frånvarande i fantasien kunna framkalla en destc lifligare bild ef det hela. Hans steg förde honon mot slutet af vandringen, omkring två timmai före afseglingen, till Suintfange, den skönaste höge punkt af Hamburgs vallpromenader, hvarifrån man har en förtjus2nde utsigt. Med vemod öfverskådade han hela panoramat, och hans ögon hyvyilade derefter på det skepp under hans fötter, som genom matroserneas verksamhet gjorde sig b:märkligt. Det ver den kofferdist, som skulle upptaga och föra honom från fäderneslandets kuster. Redan ordnades seglen och lustigt fladdrade vimplarne för sydostvinden. Afskedets stund var kommen; trängtan efter det aflägsna, som bor utihvarj2 ungdomlig själ, befallde hans känslor tiga, och med nytt mod anträdde han återvägen. Som han inträdde i allgen, hvilken leder till Stintfange, föll hans blick på den gräsvall, som infatter vägen, och lik en stjerna log emot honom en fyrbladig väpiing, hvi!ken enligt g-mmal tro medför lycka — en fyrbladig. Den måste jag ta med mig,, tänkte den resande, jag vill i likhet med sraben bära min talisman på mig. Redan böjde han sig ned, för att taga det ominösa fyrbladet, men påminde sig i detsamma den stränga lag, som vid 3 thalers vite eller deremot svarande fängelsestraff förbjuder att afplocka något på vallanläggningarna. Med fagra skemgrunder söker han öfvertyga sig att inför förnuftet ett väplingsblad vore likbetydande med intet, och att lagen med sitt förbud menat blommor, qvistar — men hvarken ett grässtrå eller eit väplingsbiad. Med ett förnämt leende öfver sin barnsliga fruktan, utsträckte han slutligen handen och tillegnade sig väplingen. Men den upp och ned gående soldaten märkte ej förr den olagliga gerningen, än han nelkades med stora steg och förklarade 1-gens öfverträdare för sin arrestant. Förgälfves använde den resande hela sin vältalighet emot skyldvaktens instruktion; det enda svar han erhöll på sin tolkning af förordningen, på sin bön: att soldaten mätte något litet afse lagens anda, ej dess blotta bokstaf, var: Det angår mig icke, ni måste med till vakten! Köpmannen invände ytterligare, att han på ögonblicket skulle afgå till Amerika, att hans frakt vore förlorad om han dröjde, att en kofferdist icke väntade på en arresterad, att han genast ville betala plikten, men alit möttes med detta svar: Ni måste vänta här, tills aflösningen kommer och sedan med till vakten., Dervid förblef den nitiske soldaten och lät derjemte arrestanten förstå, att i händelse han förhölle sig otillbörligt, skulle han med geväret gifva eftertryck åt sina ord. Hvad var att göra? När på ena sidan makt finnes, på den andra vanmakt måste tvisten sluta med den svagares resignation. Vår stackars resande resonnerade med tyst harm öfver alla vallsnläggningar i verlden, förbannade alla både treoch fyrbladiga vi och sitt olyckliga öde, under dets ögon gjorde alla försök ati bortsprir E en half timmes väntning kom ä en och, så Ikstorien, kan någon arresterad. ilig han på stadshuset a Också — sedan alla formella omständigheter blifvit iakttagne och bans fickor lättade genom 3 thalersutgifien — intet spår efter silt skepp. Sorgsen öfver förlusten så väl af penningar som tid, mäste han återvända till Hamburg och der hyra sig en plats på ett annat, just i de dagarne segelfårdigt fartyg. Annu fortfor han att anklaga himmelens skickelse för detta förargeliga äfventyr och knota! på Försynen, hvilken, såsom han förmenade, vid väplingsstölden kunde hafva tillslutit sitt öga, i, stället för att styra soldatens gång ät-det hället — . iå en tidning med skeppsunderrättelser från Cux-! aven föll i hans händer. Starka stormar hade! asat på hafvet, dunder och blitt förökat det upp-, rörda elementets förskräcklighet, och många far-. Yg strandat inom Äåsyn af den tyska kusten. Han! äser af nyfikenbet namnen på skeppen — han! tudsar — deribland fanns namnet på den kofferlist, som, till följe af hans arrestering gått ifrån !onom, med tillägg: Sjunket med besättning, Figande och slagen af blygsel lade han tidningen ån Sig och — bad en tyst bön. (GG. TO Rättelse: I lördaosbladet 9-a sidan. 3:32 anal