lågan slocknade; hennes bjeltemodiga sjalfuppoff-
ring för att betrygga sin älsksres flykt; och hennes
blygsel och fasa, när hon ankagsdes som en brots-
lig prestinna och dömdes till döden, var det hög-
sta, icka af konst, men natur.
Jag är långt ifrån att smickra mig sjelf öfver
mitt försök att giva eit begrepp om denna konst-
närinna; till en del äfven derföre att totaluttryc-
ket af hernes konst icke motsvaras riktigt af de
gängsa ordvändningarne i den musikaliska kritiken.
Långt framom förtjusningens champagnefräsning.
måste jag dock tillstå, att det är länge sedan min
känsla biifvit så upprörd, eller min inbillaingskraft
så hänförd, som inför m!l Lini på scenen. Måhän-
da skall någon aaa hvad jag menar, om jag säger,
att. jag i mill Linds konst återfunnit samma nor-
diska känelodjup förenadt med samma skönhet och
Jjufhet, som jsg, med all deras höghet, återfinner i
Thorwaldsens bildkonst, med all deras treflighet i
Fredrika Bremers roman:r, med alla derss inta-
gande behag hos Andersens Improvisator och med
all dera3 anspråkslösa enkelhet i Lincblads sånger.
Jag tror, på ganska gnd auktoritet, att mll Lind
icke besöker Eogiand. Afsedt från pekusiera och
personiga korsiderationer, är det omöjiigt att af-
göra i hvad mån hon gör klokt eller oklokt häri,
så länge man icke vet huru hon skulle gruppera
sig blacd siznorerna och signorine:na på den ita-
lienska scenen, eller i hvad mån ett ombyie af
Språk skulle lyckss henne. — —3