lågan slocknade; hennes bjeltemodiga sjalfuppoffring för att betrygga sin älsksres flykt; och hennes blygsel och fasa, när hon ankagsdes som en brotslig prestinna och dömdes till döden, var det högsta, icka af konst, men natur. Jag är långt ifrån att smickra mig sjelf öfver mitt försök att giva eit begrepp om denna konstnärinna; till en del äfven derföre att totaluttrycket af hernes konst icke motsvaras riktigt af de gängsa ordvändningarne i den musikaliska kritiken. Långt framom förtjusningens champagnefräsning. måste jag dock tillstå, att det är länge sedan min känsla biifvit så upprörd, eller min inbillaingskraft så hänförd, som inför m!l Lini på scenen. Måhända skall någon aaa hvad jag menar, om jag säger, att. jag i mill Linds konst återfunnit samma nordiska känelodjup förenadt med samma skönhet och Jjufhet, som jsg, med all deras höghet, återfinner i Thorwaldsens bildkonst, med all deras treflighet i Fredrika Bremers roman:r, med alla derss intagande behag hos Andersens Improvisator och med all dera3 anspråkslösa enkelhet i Lincblads sånger. Jag tror, på ganska gnd auktoritet, att mll Lind icke besöker Eogiand. Afsedt från pekusiera och personiga korsiderationer, är det omöjiigt att afgöra i hvad mån hon gör klokt eller oklokt häri, så länge man icke vet huru hon skulle gruppera sig blacd siznorerna och signorine:na på den italienska scenen, eller i hvad mån ett ombyie af Språk skulle lyckss henne. — —3