— Nej, min hulda, älskade qvinna! återtog
Manritz; icke såvida din kärlek och tro är sia k,
ty — då följer du mig. : :
Sigrid ryste. Detta hade hon ännu aldrig
tänkt sig. Och mitt barn?) voro de enda ord
hon kunde framstamma.
— Hur minga gånger bar du icke svurit att
du älskade mig mer än di:t bara och ditt eget
lif — ja mer än din ära och salighet? Var du
menedare då eller kar din kärlek redan kollnat?
— Nej, nej, intetdera! Men du vit icke,
Meuritz, hur det ändå känns i mitt bjerta. Tror
du icke att Gud skal! förbaana en moder, som
öfverger och förnekar siit barn?
— Och om så vore? her jag icke nyss er-
inrat dig om den ed du svor att vi!ja uppoffra
din salighet för att få tillhöra mig?
Det är rysligt, klagade Sigrid, om jag verk-
ligen uttalat så hädiska ord! Jeg kan då ej
våga bedja att Gud skall upplysa och leda mig
i detta mörker!
— Du tvekar? välan! jog behöfver icke veta
mer, och reser i morgon — jsg är för stolt
att tigg2 eller sörja en qvinn2, som velat be-
draga mig med hycklade känslor, ty — hon
förtjenar endast förakt! -
Detta var för hirdt för den arma Sigrid.
Nej, nej, utrosade ken med. häftighet, nej!
Du kan, du får ej så öfvergifva mig! — gör
med mig hvad du vill! i2g följer dig i 1, i
död — blott du alitid vi: älska mig!
— Om jag vili? Dyra, tillbedda Sigrid!
Vittnar väl mitt förslag om annat än den gräns
lösaste kärlek, beredd att trotsa allt — min