på att Kjel!man Görsnson hade gift sig, och
att jag nyligen från predikstolen bört en lys-
ning för Theodor Sandström... Hiummell...
hvarför skulle då icke äfven jag kunna gifta mig?
Just som jag satt i sådana tankar, stod plöts-
ligt för mina öfson ett fruntimmer. Man bör
ursäkta om jag till en början blef litet häpen.
En fruntimmersvisit så tids på dygnet....-
Hvarifrån kom hon? Jag hade ju icke hört
det gå i dörren.
— Förlåt mig, sade jag och steg upp, syn-
bart förlägen. Hvem är ni?... hvarifrån kom-
mer ni?... och hvad vill ni?
Damen, som var långt ifrån ung, vacker och
intagande, svarade spotskt:
— Tvenne af dessa frågor kunna vara öf-
verflöd:ga,
— Och hvilkendesa är då den nödvändiga,
kära jungfru? återtog jag.
Hon slog en knyck på nacken och sade:
— Jungfru är jag visst, men inte will jag
hata det ändå...
— Nå, så mamsell då, inföll jag. Förlåt
mig... men... i våra jemulikhetstider, då nå-
der, fruar, fröknar, mamselier och juagfrur äro
lika klädda i båret, har man alltför svårt att
veta... Dessutom... denna tarfliga klädsel
är...
— Om jag är för tarflig, så är det ditt eget
fel, svarade hon. .
— Ditt... ditt fel!... du!... min förvå-
ning stegrades till det högsta.
— Hör på, återtog hon, sådana väsenden som
jag, nemligen himmelska väsender, benämnas
ej med någon jordisk titel.