— Ack j, alldeles förträffliga! svarade denne
ech kastade sig af hästen.
Men när nu Carl berättade, att den unga,
Vackra och rika enkan redan var förlofvad med
en annan, och att han således kommit för sent,
trätte den gamle och bannades, än på sonen,
än på enkan, än på justitierådet.
Sonen sökte dock lugna honom med den för-
säkran, att ban dock gjort en ganska förmånlig
res2.
— Din narr! mumlade gubben. Hade du
fått den rika enkan, så skulle jag sagt att du
uträttat något.
— Man kan inte veta hvad min resa har
för goda följder, yttrade sonen, skrattande. Ti-
den bringar rosor. - -
— Äfven törnen, svarade fadren.
Ingen menniska, utom Agnes och hennes
föräldrar, hade fått veta något om den stora
lotterivinsten. Den ärlige Veite! Mayer förteg
det, på Carls enträgna böner; och så snart pen:
ningarne voro utbetaldta, köpte den unge Bal-
dersleben, i all tysthet och genom den tick-
samme assessorns bemedling, en liten egendom,
kallad Erlenrode, som gränsade till justitierådets
egendom, cch efter några veckors förlopp flyt-
tade Agnes, tillika med sin mor, från Buscb-
bau till Erlenrode, för att ställa allt i ordning
till bröllopet. Assessorn var dem till mötes
och hade beredt allt för den nya egarinnins
ankomst.
— Min far, vi äro bjudne på bröllop till er
gamle vän, justitierådet Weyrach.
Med dessa ord inträdde den glade ekonomir