Uppe
ETTER
— Men betänk då, min herre, svarade den
andre, att en man, som så länge varit skiljd
från sin i yttersta grad älskvärda hustru, icke
kan visa sig nog öm och kärlig. — Jag får lof
att spela min roll, så att det ser naturligt ut.
Är det icke sannt, min lilla, söta fru? — tilla-
de han med en förtjust blick på Julia.
— Ni bär er högst obeskedligt åt, min herre,
svarade hon, utbristande i gråt, och jag känner
nu med bitter smärta hur oförsigtig jag vart.
— Der hör ni nu, utfor assessorn i vredes-
mod emot skådespelaren. — Frun är föroläm-
pad. Jag råder er således till ett mera passande
ech anständigt uppförande, avnars så... .
— Hi! hå! ropade den tilltalade, med ett
leende af skadefröjd och vändande sig till Julia.
Den som sagt A måste äfven säga B. Under
sådana orbstindigheter som dessa, måste en äkta
mans roll spelas så, som jag spelar bonom. Och
om bherrskapet icke tillåter mig att göra och
låta som jag behagar, så går jag ännu längre.
Ni har melat den onde på väggen och slungat
en eldbrand i mitt hjerta. Af skämtet bar blif-
vit ett bittert a!lvar, och jag är totalt förälskad
i er, sköna fru! Jag trotsar den som har når
got att deremot invända.
Julia och Ludvig stodo belt häpna. Den fa-
tala menniskan bade sett på dem båda, som om
det varit bans fullkomliga allvar hvad han sade.
Assessorn kvöt kramp: ttigt sina händer. Ju-
las kioder överdrogos af en blossade rodnad.
Hon råkade i yttersta förvirripg och ropade,
häftigt sårad: .
— Hvad ni är för en oför-kamd menniska