ju tillika med mamsell Agnes tagit en lott på
Hamburgerlotteriet, M 45,607?
— Ahal jag vet... den var af femte kläs-
sen. Nå ja; pengarne derför ligga tillreds,
svarade Carl, skrattande.
— Behöfs icke... behöfs icke! ropade Vei-
tel. Lotten har ja vunnet.
— Såå? sade Carl, långsamt.
— Ja, gisse hur rmicket!
— Kanske insatsen.
— Bättre upp! genmälde den ärlige juden.
— Nå, så är det väl några hundra thaler?
— Bittre upp, herr ekonomiinspektor!...
— Nå, hvad är det värdt att jag står här
och öder tiden med 2tt gissa? brummade Bal-
dersleben. Säg heldre straxt rent ut. Lycklig
kan dock den vinsten icke göra mig.
— Wohll... ja wohl!... ganz glöcklich,
ropade Veitel. Kom med mig in i kontoret,
så skall ni selbst få se.
Med dessa erd drog han den öfverraskade
unga mannen in i ett med jerndörr försedt
hvalf, der han ur en skåplida framtog ett bref,
hvilket han höll för den förvånade unge man-
nens ögon. . .
Med bestörining, glidje — ja, förtjusning,
läste nu Carl öfverkollektörens anteckning.
Lotten 435,607 har, vid nu skedd dragning,
gjort en vinst på 80,060 thaler.
— Nu?... frågade Veite!, gladt mysande;
hvad säger ni om det?
Det varade några ögonblick, innan Carl kunde
tillräckligt återkomma från sin bestörtning, för
att få några ord öfver sina läppar.