berge.
BLANDA ÄMNEN.
TRÅKIGHETEN, STADD PÅ UPPVAKT-
NINGAR.
Under denna titel bar Jönköpingsbladet
tvenne numror innehållit en skämtsam artike
af en ganska originel uppfinning. Författare
låter tråkigheten, personifierad, göra besök ho
åtskilliga af våra litterära notabliteter; först ho
dem. Fredrika Bremer, der han, i början afvi
sad, söker att ställa sig in genom att antaga ej
from och religiös stämning: sedan bos friber
Tinnan Knorring, der ban likaledes röner et
omvexlande mottagninpssätt; vidare hos fru Car
len, som ej har tid att göra les honneurs, uta
visar bonom: til! sin man för att underhålla si
med dess juridik; derpå hos hr Mellin på A
-delsön,. 0. s. v. Af denna lilla novell, som he
och bållen är ganska ro!ig, fest:n på ett pa
ställen något insidiös mot våra berömda förfat
tarinnor, anse vi det sista stycket förijena at
Teproduceras, så lydande:
bDet här gick bra! hviskade den vandrande an
den för sig själf, och reste hem från Adelsön. —
terkommen till hufvu-staden,- beslöt ban: förs
stiga in hos hr Crusenstolpe. Sedan han här före
ställt sin person, arn han sig likväl litet besvärad
huru han bäst borde begynna. men hemtade sig
Hr assessor började ban, jag har väl ännu e
den äran att vara rätt intim med hr assessorn
likväl vet jag att ingenting rosr br assessorn mel
än att vinna ya bekantskaper. Får jag göra et
litet förslog! Hr assesgorn bar omätligt att beställa
hr assessorn skrifver mer än han hinner; hr asses-
sorn är för närvarande örpligtad att författa, Hu
set Tessin; låt mig då under tiden sätta mig nec
här vid bordet och skrifva sista sfdelningen af Car
Johan och Fvenskarne — Hr Crusenstolpe fann
propositiohen ej så rasande, emedan han då slapp
ett arbete, odiöst och redan hbhetaladt. Men han
svarade: Vänd er till min förläggare! går hsn in
derpå, så gerna för mig. — H-n? utbrast den
uppvaktende; han har alltid varit min bästa vän!
Hans flesta andra förlager äro ju dikterade af mig;
hvarföre skulle han nw neka mig detta? — G odt !
sade hr C., sätt er då ned hos mig, här är pen-
nan!
Den .öfverlycklige anden satte sig, och började
redan se allt framför sig i ljussste dager. Sverige
skall snart blifva mitt helt och bållet I utbrast han
i sitt bjertas svall. Hör; hr assessor sade han,
då vi nu blifvit så goda vänner, råd mig hvart
jag skall vanda mig, för att vinna en komplett se-
ger? — Hr Crusenstolpe rynkade mustascherna
och svarade: Min berre skall söka lägga teatrarna
och den periodiska pressen under sitt välde. —
Ah, hvilket lappril svarade and:n. För stora
teatern har jag varit den egentlige direktören allt
sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Beskow,
Backman, H:milton hafva endsst mig att tacka art
de kunnet retirere. Djurgårdsteatern är en mot-
sträfvig kanalje, emedan jag ej kap få rätt bugt på
Fr. Deland; men om farbror Mårtens skådeplats
gör jag mig det bästashopp. — Men Lindeberg
är derifrån, det vet herrn väl? — Strunt, ut-
brast den andre, en stor mans ande lefver evigt
i hans verk, och Lindebergs, min utvaldaste väns,
esprit skall icke dö inom hans teater. — Näå, vi
få se, sade hr Crusenstolpe; men bur står herrns
kredit hos tidningspressen? — Anden tog sig om
hakan med sybbar sjelfförnöjelse: Den har aldrig
stått bättre!s hviskade ban. Har essessorn nyli-
gen läst tidnirgarna? — Nej! utropade hr Cru-
senstolpe; de förb—de bladen hafva på ett halft
års tid, och mera, varit så axtans tråkiga, att in-
gen menniska kan stå ut med dem, — Brs! der
ha vi det. År det icke som jag säger? Kan nå-
gon emotstå mig? I Post- och Inrikes-tidningen
har jag inkarneret mig; min ä!skade fosterson,
Theodor Sandström har jag insatt i Minerva; i
Dagligt Allehanda och Aönbladet har jsg hyrt
rez-de-chaussten, så alt jag kan anse mig som ä-
gare åtminstone af följetongerna; landsortspressen
tänker ej på annat än emancipation, och jag skall
snart emancipora den från glädjens och lättsinnets
öfvervälde.— och sedan — jag begriper icke hvad
som sedan skall kunna stå mig emot?
Har min herre icke tänkt på regeringen?,
Ah, det är sannt, det är också en makt här i
landet! Låt se, Huru ska!l jag vinna den på min
sida ?
Derpå kan jag icke gifva svarn, sade hv Cru-
senstolpe leende, ty numera har fag ingenting der
att säga.
Den uppvaktsnde steg upp. Tråkigheten hade
fått myror i hufvudet, Han iog asked och aflägs-
nade sig. Har gick och grubblade på problemet
alt vinna regeringen, och öfverlade med sig sjelf
huru mycket han möjligen kunde hafva att dispo-
nera för detta ändamål.
Hm! utbrast han och stannade tvort. Jag är
ju ett nöt, som ej kommer ihåg — —
Han skyndade sig hem till sitt logis. I samma
förstuga, som han sjelf, logerade hr Theorell, Han
steg in till denna sia vän, bugade sig och sade:
vBäste hr kammarråd! då iag nu gioret hr kam.