BIGTEN.
(Slut från Lördagsbl.)
När jag kommit hem till mig, sökte jag icke
att få sofva, buru trött jag än var, utan -till-
bringade i stället det öfriga af natten med att
fundera. Jag var kommen i ett fasligt dilem-
ma; antingen måste jag kränka bigtens hemlig-
het, eller låta en oskyldig, som rörde mig så
nära, dö på schavotten. När morgonen kom,
skref jag till min erkebiskop. Utan att nämna
brottslingens namp, beskref jag för honom myc-
ket omständligt det sällsamma förtroende ja;
fått, skildrade min ångest och bönföll om hans
tröst och råd. Besynnerliga svaghet, som den
rättsinnigaste själ icke är fri ifrån! När det är
oss svårt att göra det goda, hafva vi behof af
en starkare, än vi, som tvingar oss dertill; när
det onda är oss fördelaktigt, skulle vi ej bli
ledsna alt fiona någon som rådde oss till det.
Svaret lät icke vänta på sig. Länge har jag
burit det på mig, såsom det enda medlet, som
en dag kunde tjena till uppdagande af min brors
oskuld. Sedan har jag fortfarit-att bära detaf
vana och af vördnad för den förträfflige man
som skref det. Det lydde så här:
Dublin d. 49 April 1792.
Min käre och mycket älskade son!
,Det första jag vaknade, fick jag ert bref.
Ionan jag förrättar min morgonbön, vill jag,
med tirar i ögonen och i hertat, svara er der-
å. Gud, som sänder er ett så hårdt prof,
skall såsom en bön upptaga de få ord jag skrif-
ver till er.
)Tillåt mig först att få gädjr mig med er
öfver er brors oskuld; vi hafva felat mot den
kristliga barmhertigheter, när vi dömde honom
efter ett bedrägligt sken. Hvad som än må
hända, skall det vara er en tröst att veta, att
han icke med mord fläckat den värja, er akt-
ningsvärde far testamerterat honom. -
Men hvad skall jag nu säga er, som ni icke
vet lika så väl som jag? Hvarföre rådfråga
mig? Har ni icke läst i Sankt Bernard? Sa-
cerdos a confitente monitus nefarios homines
in insidiis locatos sibi vim facturos, presti-
tulå die et certo loco eå tamen die eum per