wa
blef bekant, befriat mig från alla förrättningar,
så att jag skulle kunna egna hela min tid åt
denna sorgliga affär. Eter några veckors för-
Jopp gjorde erkebiskopen mig ett besök, och, i
det ban föreställde mig det fruktlösa försöket
att vilja rädda min bror, uppmanade ban mig
att, utan att alldeles upphöra med dessa försök;
likväl småningom återtaga mitt heliga embetes
utöfning; först och främst för att deri finna en
nyttig skingring af mina sorger och sedan för
att visa de illasinnade, att jag för min egen del
icke förlorat någon af mina rättigheter på den
allmänna 2ktningen och förtroendet.
Detta råd var en befallning för mig, och jag
följde det så mycket heldre, som jag kände
bela dess vishet och välvilja. Jag började så-
ledes återigen att predika och bigta; jag gjör-
de det med mera framgång än förut; den inre
smärta, som nedtryckte mig, gaf åt mina ord
en ovanlig karakter af rörande öfvertygelse
Man säger att nöjet gör själen god; för min de
tror jag, att en prest aldrig är bättre, än nä
han mycket lidit.
En afton (det var sjelfva Långfredagen, oc
min bror skulle dömas under Påsk-assiserna, d
v. s sjutton dagar efteråt), predikade j:g Chri
sti Pinos historia. Bilden af min hror inföj
juryn förenade sig i mitt sinne med tankan på
Jesus inför Caipbas och Pilatus; min själ, son
var mycket upprörd, fattade djupt ångesten
Örtagården, skymfen af denna allmänna fördö
melse, fasan ar denna den rättfärdi.e; neslig
död; jag vet icke hvilke. hjertats toesi i dett
ögonblick uppenbarade för mig min brors o
skuld. Marias smärta påminte mig om mi