pas ioner2d för socker och grep det erbjudes
stycket med en högst obeletvad glupskhet. —
Filjden blef förskräcklig — sockerbiten fastnade
i vwrångstrupen och mopsen, :om redan förut
andades med största svårighet, tycktes nu fär-
dig att qväfvas i hvartenda ögonblick.
Oiyckan väckte stor uppståndelse — friherrin-
nad u, pgaf förtvilars hemska TIOP, vred sina
händer och var nära ati falla i vanmakt. —
Kammar unkaren törsökte alla möjliga medel
att rädda offret för sin välmening — ingenting
ville hjelpa — kräket sträckte ut berenr, Som en
döende.
Hans egarinna tyckte; ej heller hafva ång
igen. — Isgen fanns tillhands för aut gå eiter
läkare.
— Hon dör, han dör! ropade friherrinvar,
sjelf i dödsångest. Ni har mördat honom, det
erda minnet af min salig men. — Skyuada då;
spring! Hjelp, hjelp!
Det fanns ingen annan råd; kamma: juukaren
måste springa sjelf, så fort ktafterna ville med-
gifva. I brådskan hann han hbvarken att trga
på ytterrock eller galoscher, hvarje ögonblick
var dyrbart. — Med otrolig ansträngning ilade
den gamic mannen gatan u, pföre. — Den dok-
tor han sökte var icke bkbemma. — Kammat-
jupkaren måste skynda tilenannan, måste åtur
springa genom gator och gränder. — Den kalle,
förrädiska vårluften genomissde hans leremar,
och de tunna skodo en voro snart alldeles ge-
nomvåta. — Ändtligen iräffide han en Jlaksre
och andtligen återkom ban sed denne, till der
ännu lika förtviflede friherrivnar; men echt.
de:samma dignade ban ner jå en stol och kun: