honom så väl. Jag vet att uppskatta alla han:
små attentioner till deras rätta värde. Det fia-
nes harmoni oss emellan, och jag börjar san-
nerligen tro, att karlarne alls icke äro så der
a la glace som min tant brukar påstå, åtmin-
stone icke alla, om man blott förstår att taga
dem rätt; men detta är en konst, som vi må-
ste djupt studera.... man kallar denna konst
koketteri — ett fult ord, men ändamålet hel-
gar medlen. ...
Så fortsatte den outtröttlige kurtisören att
oörtrutet sköta sin praktik. Hela aftonen var
ban i en oupphörlig verksamhet och sållade ut
komplimenternas små sockergryh med en ge-
nerositet och ett sålamod utan like, hvarhelst
någon liten lättrogen oskuld kom honom ti!l
mötes. Aldrig hvilade han i sitt trägna arbete.
Icke ett ögonblick teg han stilla. Med de tri-
vialaste och alldagligaste ämnen visste han ati
på ett småbehändigt sätt införlifva det sötaste
smicker — häruti låg hela hans afundsvärda
konst; ban var ett snille i sin genre. Han
lefde af idel bagateller; hela hans själ var ett
outtömligt rökelsehar och i complaisance var
han ett bottenlöst haf. Han var detsamma fi
ord, som en spritt är i kläder — och för re-
sten: bland karlar ett smileende, bland qvinnor
en suck. Han flaxade ikring från blomma tili
blomma, alltid med konung på sina läppar, och
hvar man såg honom — alltid var han lika
öm, lika smäktande, lika hviskande; och men
skulle af hans djupsinniga mine kunnat förmo-
da, att han sysselsatte sig med de vigtigaste an-
gelägenheter, då han endast talade om väder
och vind, moder och baler. Brast någon gång
denna utslitna tråd — genast visste han att å-
terigen, med smickrets fågellim, bruda den till-
sammans. Det var egentligen de yngste, de:
verlden sednast utsluppne damerna, eller des
kallade socielets-noviserne, som utgjorde före
mål för kammarjunkarens beundran och dyr