honom så väl. Jag vet att uppskatta alla han: små attentioner till deras rätta värde. Det fianes harmoni oss emellan, och jag börjar sannerligen tro, att karlarne alls icke äro så der a la glace som min tant brukar påstå, åtminstone icke alla, om man blott förstår att taga dem rätt; men detta är en konst, som vi måste djupt studera.... man kallar denna konst koketteri — ett fult ord, men ändamålet helgar medlen. ... Så fortsatte den outtröttlige kurtisören att oörtrutet sköta sin praktik. Hela aftonen var ban i en oupphörlig verksamhet och sållade ut komplimenternas små sockergryh med en generositet och ett sålamod utan like, hvarhelst någon liten lättrogen oskuld kom honom ti!l mötes. Aldrig hvilade han i sitt trägna arbete. Icke ett ögonblick teg han stilla. Med de trivialaste och alldagligaste ämnen visste han ati på ett småbehändigt sätt införlifva det sötaste smicker — häruti låg hela hans afundsvärda konst; ban var ett snille i sin genre. Han lefde af idel bagateller; hela hans själ var ett outtömligt rökelsehar och i complaisance var han ett bottenlöst haf. Han var detsamma fi ord, som en spritt är i kläder — och för resten: bland karlar ett smileende, bland qvinnor en suck. Han flaxade ikring från blomma tili blomma, alltid med konung på sina läppar, och hvar man såg honom — alltid var han lika öm, lika smäktande, lika hviskande; och men skulle af hans djupsinniga mine kunnat förmoda, att han sysselsatte sig med de vigtigaste angelägenheter, då han endast talade om väder och vind, moder och baler. Brast någon gång denna utslitna tråd — genast visste han att återigen, med smickrets fågellim, bruda den tillsammans. Det var egentligen de yngste, de: verlden sednast utsluppne damerna, eller des kallade socielets-noviserne, som utgjorde före mål för kammarjunkarens beundran och dyr