och för dem ville han lefva och dö. Han hade
sålunda blifvit en sorts gengångare från che-
valerists dagar, men det var en moderniserad
upplaga i duodesformat och perlstil. Under
andra förhållanden skulle han kanske kunnat
blifva lik en af riddartiders yppersta hjeltar,
som med sin skönas namn på skölden, och för
en nådig blick af hennes himmelska öga, för-
vånat verlden genom oerhörda mandater; mer
ack, det går icke så till nu för tiden. Man
gör icke mera sin kur med eld och svärd, man
behöfver hvarken blifva mordbrännare eller
mördare. Man går en helt annan väg till våra
damers hjertan; man gör sig galant och inta-
gande, är artig och väl klädd, suckar och ploc-
kar blommor, dansar och skrifver vers, hvad
vel jag?, — Nåväl, min väns öde var gifva;
han blef ingen riddare, men han blef. en: ZXur-
tisör !
Man skulle kunna tro, att en person, som
så hade att bära på ett evigt älskande hjerta
också skulle befiana sig i en ständig själsspän-
ning. Men vi komma nu än en gäng tillbaka
här i verlden; klockringaren vänjer si
döfvande Jjudet; galerslafven vänjer sig
boja; kirurgen vänjer sig vid lidandets klagan.
Ja, man kan vänja sig vid sjelfva körleksn.
Denna känsla, som bringar nybörjaren i ext
lärer, då man närmare kommit underfund m
den, gå an att sköta alldeles som andra affi-
rer. Så gjorde min vän; han hade funnit st!
ändamål i Tfvet, det hvarför han trodde si
vara skapad, oeh han fortgick, med jamna ste
på sin en gång .utstäkade bana. För passio-
c ON enat