nans ailt bättre och bättre, de blifva v.nde
vid den inbördes dishbarmonien; — forma sig
derefter, och — de sku!le slutligen icke kunna
lefva derförutan. Så blef nu äfven förbållandet
emellan mig och kammarjunkaren. Gul må
veto, att vi voro af ganska olika naturer, men
ocstind gheterna förde oss tillsammans och va-
nan förenade oss; vi blefvo vänner, åtminstone
hvad man i dagligt tal menar härmed. Ivgen
kunde häröfver mera förvånas, än jag sjelf.
Jag såg, hvilket sv:lg, som låg oss emelian,
g tyckte stundom, alt min nye vän ver trå-
bin odräglig, pligsim — och ändå kunde jag
iexe skilja mig ifrån bono, ty, som sagdt är,
jag hade ea gång blifvit vand vid denna plåga;
min vän hade för mig blifvit et nödvändigt
enit, liksom lutfisken om ju en.
Min vin Amandus hade af naturen blifvit
begåfvad med fullt ut lika så goda egenskaper
son de, hvilka i allmänhet falla på en van-
nenniskas loit. Hans hjerta var godt, och
hufvulet var ej heller dåligt, men det fattades
honom energi cch förmåga att böja sig till en
vidstr: ektare verldsåsk? dning. Dertill hade ett
oblidt öde skänkt honom en alltför lättretlig
kinsoullke!, hvilken bade fåtten helt och bål-
det ensidig riktning ade honom
i fred t.latt lyssna till för ets röst. Denna
känslofulihet bad ie endast en a yttring, det
var kärleken, Min vän var oändlig i kärleken.
Qvinnan var det ma, ötver hvilket hela
bans lif spelade variationer. Då jag nu säger
qvinnorna, monar jag- egentligen damerna —
till dem voro alla hans tankar, a:la hans häns-
lor, d4 dem hade han förskrifvit hela sin själ,