nans ailt bättre och bättre, de blifva v.nde vid den inbördes dishbarmonien; — forma sig derefter, och — de sku!le slutligen icke kunna lefva derförutan. Så blef nu äfven förbållandet emellan mig och kammarjunkaren. Gul må veto, att vi voro af ganska olika naturer, men ocstind gheterna förde oss tillsammans och vanan förenade oss; vi blefvo vänner, åtminstone hvad man i dagligt tal menar härmed. Ivgen kunde häröfver mera förvånas, än jag sjelf. Jag såg, hvilket sv:lg, som låg oss emelian, g tyckte stundom, alt min nye vän ver tråbin odräglig, pligsim — och ändå kunde jag iexe skilja mig ifrån bono, ty, som sagdt är, jag hade ea gång blifvit vand vid denna plåga; min vän hade för mig blifvit et nödvändigt enit, liksom lutfisken om ju en. Min vin Amandus hade af naturen blifvit begåfvad med fullt ut lika så goda egenskaper son de, hvilka i allmänhet falla på en vannenniskas loit. Hans hjerta var godt, och hufvulet var ej heller dåligt, men det fattades honom energi cch förmåga att böja sig till en vidstr: ektare verldsåsk? dning. Dertill hade ett oblidt öde skänkt honom en alltför lättretlig kinsoullke!, hvilken bade fåtten helt och båldet ensidig riktning ade honom i fred t.latt lyssna till för ets röst. Denna känslofulihet bad ie endast en a yttring, det var kärleken, Min vän var oändlig i kärleken. Qvinnan var det ma, ötver hvilket hela bans lif spelade variationer. Då jag nu säger qvinnorna, monar jagegentligen damerna — till dem voro alla hans tankar, a:la hans hänslor, d4 dem hade han förskrifvit hela sin själ,