gifvit, lyckades i synnerbet väl. Det var just
ett litet mästerstycke och kallades Rosa; ingen
har också bättre förtjent e:t sådant der blorm-
sternamn, ty Ro:a var frisk, ljuf cch älsklig,
alldeles som en ros. — Jag måste dock bekännar,
att jag fästat ganska obetydlig uppmärksamhet
till kusin Rdsa, ända tilis hon en vacker dag
fylide sina sexton år. Iitintills hade jag alltid
betraktat mina kusiner i massa och ansett mig
om dem veta alideles nog, då jag viste, att de
voro tio till antalet; men från denna dag bör-
jade iag först anse dem som individer, hvar
och en för sig. Kusin Rosa öfverraskade mig
verkligen genom sina många behag. Likasom
sjelfva vishetens gudinna, tycktes hon mig på
en gång hafva blifvit fullfärdig. Af en liten
obetydlig pensionär med mamelucker, och bår-
flätan lings ryggen, hade gu, ett tu tre, blifvit
en fulimogzea jungfru, som bygt tycktes rodna
öfver sina egna formers djerfhet, och i hvilkens
oskuldsrena blickar utstrålade ett himmelrike
af hjertsts godhet och myvaknade känslor. Jag
blef hasteligen belt varm om bjertat och bör-
jade på det högsta intressera mig för min unga
kusin.
Mit deltsgande växte stundeligen förbi kusina-
gets inskränkta gränser och blef alit ömmare cch
ömmare. Snacri drömde jag endast om Rosa både
natt och dag, men ledsnade ändå icke dervid.
Detta oaktadi var jag ännu icke rätt säker på
mitt eget! tilisiind; jag visste icke rätt klart,
hvad det vor, jag bar inom mig; jag erfor en-
dast verkningerze, under det att sjelfva orsa-
ken låg dold i djupet af mitt hjerta; min könsia
hade ännu icke vaknat till lif, blifvit föda till
verlden, fått iuft eller fuanit ord. Hä: tll for-
drades — ingen älskande själ skall kunna be-
tvifla det — härtill forlrades månsken, ty det
var allt, som man finner, efter gam!u skolan.
Nåväl, det blef nytändning, det blef fullmåne,
det blef en gudaskön månskensafton; nu var