gifvit, lyckades i synnerbet väl. Det var just ett litet mästerstycke och kallades Rosa; ingen har också bättre förtjent e:t sådant der blormsternamn, ty Ro:a var frisk, ljuf cch älsklig, alldeles som en ros. — Jag måste dock bekännar, att jag fästat ganska obetydlig uppmärksamhet till kusin Rdsa, ända tilis hon en vacker dag fylide sina sexton år. Iitintills hade jag alltid betraktat mina kusiner i massa och ansett mig om dem veta alideles nog, då jag viste, att de voro tio till antalet; men från denna dag började iag först anse dem som individer, hvar och en för sig. Kusin Rosa öfverraskade mig verkligen genom sina många behag. Likasom sjelfva vishetens gudinna, tycktes hon mig på en gång hafva blifvit fullfärdig. Af en liten obetydlig pensionär med mamelucker, och bårflätan lings ryggen, hade gu, ett tu tre, blifvit en fulimogzea jungfru, som bygt tycktes rodna öfver sina egna formers djerfhet, och i hvilkens oskuldsrena blickar utstrålade ett himmelrike af hjertsts godhet och myvaknade känslor. Jag blef hasteligen belt varm om bjertat och började på det högsta intressera mig för min unga kusin. Mit deltsgande växte stundeligen förbi kusinagets inskränkta gränser och blef alit ömmare cch ömmare. Snacri drömde jag endast om Rosa både natt och dag, men ledsnade ändå icke dervid. Detta oaktadi var jag ännu icke rätt säker på mitt eget! tilisiind; jag visste icke rätt klart, hvad det vor, jag bar inom mig; jag erfor endast verkningerze, under det att sjelfva orsaken låg dold i djupet af mitt hjerta; min könsia hade ännu icke vaknat till lif, blifvit föda till verlden, fått iuft eller fuanit ord. Hä: tll fordrades — ingen älskande själ skall kunna betvifla det — härtill forlrades månsken, ty det var allt, som man finner, efter gam!u skolan. Nåväl, det blef nytändning, det blef fullmåne, det blef en gudaskön månskensafton; nu var