eh ibland sjömannaväsendets mysteriers. H. K H. återbetalte sjömännens hurrarop, genom be: fallningen att utdela till dem ett glas grogg per man. Man finner häraf, att H. K. H. icke gynnar nykterhetsföreningarne. Nå väl, det är inte! -ondt uti, att ett barn metar en ål eller om man kläder honom i blå jacka och han leker sjöman. Det väsen, som sjömännen tillätos eller manades att göra deraf, är snarare skäl att ifråga sätta; och anordningen af extragroggen ännu mer. För barn på fem år anses det i allmänhet icke helsosamt, att uppmuntia dem till at! traktera sina vänner med rom: och vatten. Men prinsar, och framför allt prinsen af Wales, äro icke underkastade vanliga reglor. Man känner för litet om den kungliga barnkammaren, för att ingå i pröfning af de planer eller principer, som för densamma blifvit antagna. Vi äro icke heller benägne att vara frågvisa. Lika litet äro vi sinnade att införa en censur på de nautiska lekar, som gjort tbronrarfvingen till en ungdomsbhjelte för tidningsartiklar. Den glupska appetit eter allt hvad som angår ryktbara personer, hvilken utmärker cn viss del utaf publiken, må lika gerna tillfredsställas genorh furstliga dårskaper af kungebara, som genom annan föda. De erbjuda icke mindre tillfälle till nyitig erfarenhet än andras. Men uppfostringssättet af dessa rikens tillkommande suverän: och vi innesluta under ordet uppfostran den moraliska behandlingen af hans barnaår: se der en allmän angelägenhet! Om den sker oförståndigt, komma millioner att lida deraf. God eller dålig, få millioner betala den. Följderna öfvergå all beräkning; och säkert finnes ingen dagens fråga, som är mera lämplig såsom -föremål för en sansad uppmärksamhet och. vördsam granskning af den offentliga pressen, än prinsars uppfostran. För arfvingen till en thron är den båsta uppfostran lika påtagligt önskvärd, som den påtagligt är oupphinnelig. Med mycket få undantag, hafva de största monarker blifvit stora, åtminstone till det mesta, genom att icke hafva blifvit uppfostrade för thronen. Sjelfva Alfred måste taga lärdomar i den stränga fruns, Motgingens, skola för fullvex!a, innan den undervisning blef fullständig, som sedan lände till en så förträfflig utgång. Den breda gränslinien mellan ung konungslighet och all annan ung mensklighet är en förskräcklig svårighet att överstiga, i synnerhet i moraliskt hänseende, utan hvilket all annan uppfostran blifver värdelös. Det är just behofvet att rätt bebandia denna kinkiga sak, som skapar svårigbeter vid furstliga barns uppfostran; och dess förträffighet uigöres just af förmågan, att nedsätta det onda till dess möjliga minsta grad. Det närmast till hands liggande medlet att söka ingjuta en djup pligtkänsle, är icke utan gin våda. Amerika förlorades för Eugland, och brittiska öarna invecklades nästan i ett inbördes krigs rysligheter, med den ytterliga bitterheten af religiösa förföljelser, i följd af Georg den III:s samvetsgraonhet. Det är en af ofördragsamhetens, . denna samhällets pests, vanliga villfareiser, att sammanblanda den enskilda uppfattningen af det rätta med det absojut och alimänligt rätta, och sedan att besluta, att rättvisa skoll skipas allt efter olika grader af makt. Känslan af nUukhet är den tygel samhället lägger på detta onda. Men alla rikets biskopar kunna. predika för, ett kungligt barn den kristna lärosatsen om menniskornas jemnlikhet, u.an bopp om att kunna framkalla en praktisk tro derpå. Hvarje stund af prinsens Kf visar honom, att. ext sådant predikande bloit utgör ett talesätt eller ett svek. Den späda prinsessa, som räckte sin lilla band till Mistriss Siddons att kyssa, bade redan inhemtat detta. Eu tbronarfvinge vet att han icke har några likar, nästan alltifrån det han kan tala rent. Hvarje domestik lär honom, att bans vilja är makt. Tusende katekeslexor blifva neutraliserade genom denna ständiga upphöjelse öfver andra. Hos honom tarfvar det vanliga sättet, att ingjuta känslan af moraliska pligter, all sin behöfliga ,häfkraft. Ni kan ej dölja, äfven för hans mycket unga blick, att han befianer sig i ett undantagsförbållande. Men deremot kan det fysiska beroendets verklighet göras bonom tydligt. E:t furstebarn, som af lydiga sjömän insuper den falska tron, att det är han som befsller och belönar besättningen, kan lika lält lära sanningen af sin oförmåga alt vända ratten och styra skeppet, eller att utföra en kajutvåkts enklaste förrättningar. vifvit, lyckades i synnerbet väl. Det var iust!