eh ibland sjömannaväsendets mysteriers. H. K
H. återbetalte sjömännens hurrarop, genom be:
fallningen att utdela till dem ett glas grogg per
man. Man finner häraf, att H. K. H. icke gynnar
nykterhetsföreningarne. Nå väl, det är inte!
-ondt uti, att ett barn metar en ål eller om man
kläder honom i blå jacka och han leker sjöman.
Det väsen, som sjömännen tillätos eller mana-
des att göra deraf, är snarare skäl att ifråga
sätta; och anordningen af extragroggen ännu
mer. För barn på fem år anses det i allmän-
het icke helsosamt, att uppmuntia dem till at!
traktera sina vänner med rom: och vatten.
Men prinsar, och framför allt prinsen af Wa-
les, äro icke underkastade vanliga reglor.
Man känner för litet om den kungliga barn-
kammaren, för att ingå i pröfning af de pla-
ner eller principer, som för densamma blifvit
antagna. Vi äro icke heller benägne att vara
frågvisa. Lika litet äro vi sinnade att införa
en censur på de nautiska lekar, som gjort
tbronrarfvingen till en ungdomsbhjelte för tid-
ningsartiklar. Den glupska appetit eter allt
hvad som angår ryktbara personer, hvilken ut-
märker cn viss del utaf publiken, må lika gerna
tillfredsställas genorh furstliga dårskaper af kun-
gebara, som genom annan föda. De erbjuda
icke mindre tillfälle till nyitig erfarenhet än
andras. Men uppfostringssättet af dessa rikens
tillkommande suverän: och vi innesluta under
ordet uppfostran den moraliska behandlingen
af hans barnaår: se der en allmän angelägenhet!
Om den sker oförståndigt, komma millioner att
lida deraf. God eller dålig, få millioner betala
den. Följderna öfvergå all beräkning; och sä-
kert finnes ingen dagens fråga, som är mera
lämplig såsom -föremål för en sansad uppmärk-
samhet och. vördsam granskning af den offent-
liga pressen, än prinsars uppfostran.
För arfvingen till en thron är den båsta upp-
fostran lika påtagligt önskvärd, som den påtag-
ligt är oupphinnelig. Med mycket få undan-
tag, hafva de största monarker blifvit stora,
åtminstone till det mesta, genom att icke hafva
blifvit uppfostrade för thronen. Sjelfva Alfred
måste taga lärdomar i den stränga fruns, Mot-
gingens, skola för fullvex!a, innan den under-
visning blef fullständig, som sedan lände till
en så förträfflig utgång. Den breda gränslinien
mellan ung konungslighet och all annan ung
mensklighet är en förskräcklig svårighet att
överstiga, i synnerhet i moraliskt hänseende,
utan hvilket all annan uppfostran blifver vär-
delös. Det är just behofvet att rätt bebandia
denna kinkiga sak, som skapar svårigbeter vid
furstliga barns uppfostran; och dess förträffig-
het uigöres just af förmågan, att nedsätta det
onda till dess möjliga minsta grad.
Det närmast till hands liggande medlet att
söka ingjuta en djup pligtkänsle, är icke utan
gin våda. Amerika förlorades för Eugland, och
brittiska öarna invecklades nästan i ett inbör-
des krigs rysligheter, med den ytterliga bitter-
heten af religiösa förföljelser, i följd af Georg
den III:s samvetsgraonhet. Det är en af oför-
dragsamhetens, . denna samhällets pests, vanliga
villfareiser, att sammanblanda den enskilda upp-
fattningen af det rätta med det absojut och
alimänligt rätta, och sedan att besluta, att rätt-
visa skoll skipas allt efter olika grader af makt.
Känslan af nUukhet är den tygel samhället
lägger på detta onda. Men alla rikets bisko-
par kunna. predika för, ett kungligt barn den
kristna lärosatsen om menniskornas jemnlikhet,
u.an bopp om att kunna framkalla en praktisk
tro derpå. Hvarje stund af prinsens Kf visar
honom, att. ext sådant predikande bloit utgör
ett talesätt eller ett svek. Den späda prinsessa,
som räckte sin lilla band till Mistriss Siddons
att kyssa, bade redan inhemtat detta. Eu
tbronarfvinge vet att han icke har några likar,
nästan alltifrån det han kan tala rent. Hvarje
domestik lär honom, att bans vilja är makt.
Tusende katekeslexor blifva neutraliserade ge-
nom denna ständiga upphöjelse öfver andra.
Hos honom tarfvar det vanliga sättet, att in-
gjuta känslan af moraliska pligter, all sin be-
höfliga ,häfkraft. Ni kan ej dölja, äfven för hans
mycket unga blick, att han befianer sig i ett
undantagsförbållande.
Men deremot kan det fysiska beroendets
verklighet göras bonom tydligt. E:t furstebarn,
som af lydiga sjömän insuper den falska tron,
att det är han som befsller och belönar besätt-
ningen, kan lika lält lära sanningen af sin oför-
måga alt vända ratten och styra skeppet, eller
att utföra en kajutvåkts enklaste förrättningar.
vifvit, lyckades i synnerbet väl. Det var iust!