Vi anföra delta i förbigående såsom est curio-
sum; men derjemte såsom ett litet biträde för vår
mening, att lagstiftningen emot tiggeri, och der-
med sammanhängande i lag stadgade fattigförsörj-
Ding utgör sjelfva grunden för det dilemma, hvar-
uti man alltid kommer att befinna sig, då man
utfärdar stadgar rörande försvarslösheten, i stället
att genom bortläggandet af sjelfva benämningen af
försvarslös, intaga en bättre och naturligare ut-
gångspunkt för lagstiftningen emot lättja och li-
derlighet, hvsraf den egentliga försvarslösheten i
sjelfva verket utgöres, då utkomsten icke ken
stödja sig på egna tillgängar.
Vi föreställa oss att stadgandet rörande soct-
narnes skyldighet att försörja sina fattiga och der-
med förknippade rättighet att bifalla eller förbjuda
främmande inflyttningar, utgör sjelfva upprinnel-
sen till det i vär tanka felsktiga uti våra fattig
försörjningsåligganden, som förr elier sednare leda
till samma resultat, som den engelska fattigtaxan,
hvilken inom det landet förorsakat lagstiftningen
så många och stora bekymmer.
Den kristliga barmhertigheten bör vara en fri
sak, men ingalunda lagbuden när den icke mera
rörer de närmare förvandskapsledernes förbindel-
ser till ömsesidig vård och till ömsesidigt under-
stöd. Vi tro icke att den fattige eger några an-
dra rättigheter till sina medmenniskors bistånd, än
medlidandet och den kristliga bermbertigheten
känna sig villiga att medgifva. Dessa rättigheter.
om de så ens böra kallas, grunda sig endast på
menniskobjertat, och böra sålunda förvärfvas, men
kunna ingalunda fordras såsom i lag stadgade an-
språk. Vi åberopa i detta hänseende pastor Na-
villes ifrån Geneve af franska akademien prisbe-
Jönta afhandling om den lsgbudna fattigvärden.
Vi äro färdige att sluta oas till den öfvertygelse.
att den i lsg stadgade fattigskatten i många fall
dödar den mera vidtomfattande barmhbertigheten.
Den bättre lottade, för ett icke just säga ensamt
den rike, anser sig genom den hgbudna fattigaf-
sgiften hafva i ena bot friköpt sig från obehaget
att genom den till bettlande utsträckta handen,
alltför ofta påminnas om skillnaden emellan sin
och den fattiges ställning igenom lifvet.)
Msn ifrar emot tiggeriet derföre, att man be-
sväras af eländets åsyn; och mången lagstiftare och
maktegande skyr gerna en påminnelse, som väcker
den inre förebråelsen, att hafva gjort alltför litet
till eländets förebyggande på rättvis, billig och na-
1urlig väg. Den fattige deremot anser sig ofta nog
vara obekymrad ait bjelpa gig sjelf, emedan han
känner att det är kommunens skyldighet att för-
sörja honom; och lagbudet är likväl i sjelfva ver-
ket mycket vidströcktare, än tillämpningen inom
kommunerna ännu hunnit blifva det.
Tag sålunda bort det allmänna stadgandet rö-
rande Fattigvård! Lät det blifva kommunens fri-
villiga bestyr att i sådant hänseende förfara efter
omständigheterna, och att handla efter samvete,
efter religionens föreskrifter, och efier mennisko-
bjertats hänvisning, som i msssa tagen alltid är
god och ömmande för likars nöd. Lemna den fst-
tige rättigheten att betla så mycket hsn behagar,
då det sker uten att störa någons ro, hvarigenom
det först blifver brott att tigg:; men låt bonom
derjemte tydligt och klart förstå, att han icke eger
någon annan rättighet att få, än den han genom
ett dygdigt och frezsamt uppförande förvärfvar.
Låt tvårgsätgärderna uteslutande rigtas erzot det
slags lättja och liderlighet, som hotar samhället
med öfvergång till brott, och låt försvarslöshet uti
vår legstiftningsdiktionär blifva ett gammalt ord,
som numera ingenting betyder; och vi föreställa
Oss att stadgarna angående till allmänt arbete för-
fallne personer derigenom skulle blifva mindre in-
wvecklade än den för handen varande sednast ut-
gångna författningen i sjeliva verket är ).
Vi måste anbålla om ursäkt för denna lilla di-
gression, men vi hafva ansett den för oss nödvän-
dig för ådagsläggande af grunden för våra åsigter
i affeeende ä den förevarande lagstiftningsfrågan.
) Vi frukta att insändaren häruti begår ett stort
misstog. Der ingen föreskrift finnes om allmänna
bidrag åt de fattige, kan mar vara säker att fat-
tigskatten utaller ytterst ojemnt, då den hård-
hjertade och egennyttige drager sig undan, och
den ömsinte blir så mycket mer betungad. Om
också fsttigskatterna sku!le hafva till påföljd att,
såsom men säger, öka entslet af de fattiga, hvil-
ket väl! för det mesta är ett talesätt af hjertlös-
heten, som vill drega sig undan, fastän det kan
ega något slegs grund, så förminskar detta ej
sanningen af den förestående satsen.
Red:s anm.
) Månne icke likväl slit detta är för mycket sväf-
vande och obestämdt? och hvarföre har man då
i alla länder, utom några få katolska, belagt det
offentliga tiggeriet med förbud och straff? —
Jo, emedan det ovilkorligen föder lättjan och
leder till de gröfsta missbruk och bedrägerier,
enär det för cen stor mängd alltid blir beqvä-
mare att tigga än att arbeta. Red:s anm.
re ————
under den långa färden, än att Hills och min