Vi anföra delta i förbigående såsom est curiosum; men derjemte såsom ett litet biträde för vår mening, att lagstiftningen emot tiggeri, och dermed sammanhängande i lag stadgade fattigförsörjDing utgör sjelfva grunden för det dilemma, hvaruti man alltid kommer att befinna sig, då man utfärdar stadgar rörande försvarslösheten, i stället att genom bortläggandet af sjelfva benämningen af försvarslös, intaga en bättre och naturligare utgångspunkt för lagstiftningen emot lättja och liderlighet, hvsraf den egentliga försvarslösheten i sjelfva verket utgöres, då utkomsten icke ken stödja sig på egna tillgängar. Vi föreställa oss att stadgandet rörande soctnarnes skyldighet att försörja sina fattiga och dermed förknippade rättighet att bifalla eller förbjuda främmande inflyttningar, utgör sjelfva upprinnelsen till det i vär tanka felsktiga uti våra fattig försörjningsåligganden, som förr elier sednare leda till samma resultat, som den engelska fattigtaxan, hvilken inom det landet förorsakat lagstiftningen så många och stora bekymmer. Den kristliga barmhertigheten bör vara en fri sak, men ingalunda lagbuden när den icke mera rörer de närmare förvandskapsledernes förbindelser till ömsesidig vård och till ömsesidigt understöd. Vi tro icke att den fattige eger några andra rättigheter till sina medmenniskors bistånd, än medlidandet och den kristliga bermbertigheten känna sig villiga att medgifva. Dessa rättigheter. om de så ens böra kallas, grunda sig endast på menniskobjertat, och böra sålunda förvärfvas, men kunna ingalunda fordras såsom i lag stadgade anspråk. Vi åberopa i detta hänseende pastor Navilles ifrån Geneve af franska akademien prisbeJönta afhandling om den lsgbudna fattigvärden. Vi äro färdige att sluta oas till den öfvertygelse. att den i lsg stadgade fattigskatten i många fall dödar den mera vidtomfattande barmhbertigheten. Den bättre lottade, för ett icke just säga ensamt den rike, anser sig genom den hgbudna fattigafsgiften hafva i ena bot friköpt sig från obehaget att genom den till bettlande utsträckta handen, alltför ofta påminnas om skillnaden emellan sin och den fattiges ställning igenom lifvet.) Msn ifrar emot tiggeriet derföre, att man besväras af eländets åsyn; och mången lagstiftare och maktegande skyr gerna en påminnelse, som väcker den inre förebråelsen, att hafva gjort alltför litet till eländets förebyggande på rättvis, billig och na1urlig väg. Den fattige deremot anser sig ofta nog vara obekymrad ait bjelpa gig sjelf, emedan han känner att det är kommunens skyldighet att försörja honom; och lagbudet är likväl i sjelfva verket mycket vidströcktare, än tillämpningen inom kommunerna ännu hunnit blifva det. Tag sålunda bort det allmänna stadgandet rörande Fattigvård! Lät det blifva kommunens frivilliga bestyr att i sådant hänseende förfara efter omständigheterna, och att handla efter samvete, efter religionens föreskrifter, och efier menniskobjertats hänvisning, som i msssa tagen alltid är god och ömmande för likars nöd. Lemna den fsttige rättigheten att betla så mycket hsn behagar, då det sker uten att störa någons ro, hvarigenom det först blifver brott att tigg:; men låt bonom derjemte tydligt och klart förstå, att han icke eger någon annan rättighet att få, än den han genom ett dygdigt och frezsamt uppförande förvärfvar. Låt tvårgsätgärderna uteslutande rigtas erzot det slags lättja och liderlighet, som hotar samhället med öfvergång till brott, och låt försvarslöshet uti vår legstiftningsdiktionär blifva ett gammalt ord, som numera ingenting betyder; och vi föreställa Oss att stadgarna angående till allmänt arbete förfallne personer derigenom skulle blifva mindre inwvecklade än den för handen varande sednast utgångna författningen i sjeliva verket är ). Vi måste anbålla om ursäkt för denna lilla digression, men vi hafva ansett den för oss nödvändig för ådagsläggande af grunden för våra åsigter i affeeende ä den förevarande lagstiftningsfrågan. ) Vi frukta att insändaren häruti begår ett stort misstog. Der ingen föreskrift finnes om allmänna bidrag åt de fattige, kan mar vara säker att fattigskatten utaller ytterst ojemnt, då den hårdhjertade och egennyttige drager sig undan, och den ömsinte blir så mycket mer betungad. Om också fsttigskatterna sku!le hafva till påföljd att, såsom men säger, öka entslet af de fattiga, hvilket väl! för det mesta är ett talesätt af hjertlösheten, som vill drega sig undan, fastän det kan ega något slegs grund, så förminskar detta ej sanningen af den förestående satsen. Red:s anm. ) Månne icke likväl slit detta är för mycket sväfvande och obestämdt? och hvarföre har man då i alla länder, utom några få katolska, belagt det offentliga tiggeriet med förbud och straff? — Jo, emedan det ovilkorligen föder lättjan och leder till de gröfsta missbruk och bedrägerier, enär det för cen stor mängd alltid blir beqvämare att tigga än att arbeta. Red:s anm. re ———— under den långa färden, än att Hills och min