JOHN HALL. FBAGMENTER AF EN GAMMAL MANS ANTECKNINGAR (Slut fr. gårdageh.) Scenen blef nu i hast ganska liflig i det förut så stilla rummet, der Hall och jag lör en kort stund utgjorde passiva åskådare. — Prosten bortlade den rykande pipan och utbytte den ännu något vita grå vadmalsrocken emot en svart; prostinn n knöt på sig ett svart taftsförklide och en silkessbawlett af samma färg. Åimsmsellerna toppade den kFitiga väfverskan med konsime:sig bebändighet ur väfstolen, plockande trådar och ijua från sin mörka klädning. och den andra, min Jjuslockiga Hebe, sväfvade lätt com en Syif bort ti!l ett skåp, hvarifrån ett par de nätteste skor hemtades och piåsattes de allrakäraste små fötter, som mina ögon hittills skådat — och, ifrån den midtemot mig hängande gammalmodiga spegeln såg jag sedan huru vid den 10siga halsdukens jimkande oc de bionja lockeraes ordnande ena spåd, jungirulig rodnad färgade de liljehvita kindern2, då osku!den upptäckte min spejande, hänförda blick : det förrädiska glaset. Annu bade den bestållsamma prostinzan nigot att ordna; då d-t ståtliga ekipaget svängde upp på gården. Till mannen sade bon derföre: Kära, mina gubbe, gå du ut och tag emcet de främmande och for iu dem i salen, jag kommer straxt eter. Prosten var nu i begrepp att gå ut i förstugan, då Hall hindrade honom derifrån och side, vänligt småleende: Jag ber, att herrskapet icke låter störa sig, utan lika ogeneradt och vwätvilligt som förw behandlar min vän och mig. Det är ing n främmande, som anländt, utan min toma v:gn, som jemte min betjening kommit från gä-givaregården. Vi gingo förut, under den långa väntningen på hästar, och hafva detta lyckliga infall jemte det välgörande regnet att tacka för, att vi gjort bekantskap mel en ädel och älskvärd famili. Vi borde vil ru återställa den gifva, som hr prosten, med förutsättning af vår tortighet, medl:ds:mt räckt oss, men vi behålls och skola alltid förvara den, så:om ett kärt och