JOHN HALL.
FBAGMENTER AF EN GAMMAL MANS ANTECKNINGAR
(Slut fr. gårdageh.)
Scenen blef nu i hast ganska liflig i det förut
så stilla rummet, der Hall och jag lör en kort
stund utgjorde passiva åskådare. — Prosten bort-
lade den rykande pipan och utbytte den ännu
något vita grå vadmalsrocken emot en svart;
prostinn n knöt på sig ett svart taftsförklide
och en silkessbawlett af samma färg. Åimsm-
sellerna toppade den kFitiga väfverskan med
konsime:sig bebändighet ur väfstolen, plockan-
de trådar och ijua från sin mörka klädning.
och den andra, min Jjuslockiga Hebe, sväfvade
lätt com en Syif bort ti!l ett skåp, hvarifrån
ett par de nätteste skor hemtades och piåsattes
de allrakäraste små fötter, som mina ögon hit-
tills skådat — och, ifrån den midtemot mig hän-
gande gammalmodiga spegeln såg jag sedan huru
vid den 10siga halsdukens jimkande oc de
bionja lockeraes ordnande ena spåd, jungirulig
rodnad färgade de liljehvita kindern2, då osku!-
den upptäckte min spejande, hänförda blick :
det förrädiska glaset. Annu bade den beståll-
samma prostinzan nigot att ordna; då d-t ståt-
liga ekipaget svängde upp på gården. Till man-
nen sade bon derföre: Kära, mina gubbe, gå
du ut och tag emcet de främmande och for iu
dem i salen, jag kommer straxt eter.
Prosten var nu i begrepp att gå ut i förstu-
gan, då Hall hindrade honom derifrån och side,
vänligt småleende:
Jag ber, att herrskapet icke låter störa sig,
utan lika ogeneradt och vwätvilligt som förw
behandlar min vän och mig. Det är ing n
främmande, som anländt, utan min toma v:gn,
som jemte min betjening kommit från gä-gi-
varegården. Vi gingo förut, under den långa
väntningen på hästar, och hafva detta lyckliga
infall jemte det välgörande regnet att tacka för,
att vi gjort bekantskap mel en ädel och älsk-
värd famili. Vi borde vil ru återställa den
gifva, som hr prosten, med förutsättning af vår
tortighet, medl:ds:mt räckt oss, men vi behålls
och skola alltid förvara den, så:om ett kärt och