pvarit mig ljuft, så länge Adam var ogit, hura
mycket ljufvare skulle det ej vara, sedan jag
pvisste mig arbeta för och kunna gagna äfven
pden hulda qvinna, som både han och jag afgu-
dade. Jag har känt den moderliga kärlekens
pvällust: på detta vilkor ville jag lefva och fann
vännu lifvet drägligt. Jag hade, liksom lands-
pvägstiggarne, bygt mig en koja af kalksten vid
gränsen af ert sköna herresäte, dock utan att
präcka er hanlen. Fattig och olycklig, förblän-
dad af Adams lycka, inbillade jag mig vara
pden som gaf, icke den som emottog. Ack! ni
pvar omgifven, omhuldad, bevakad af en kärlek,
pren som en skyddsenge!s: han vakade när pi
psof; han snekt2 er med sin blick, när ni gick
förbi; han fann sig lycklig af sin tillvaro. Ni
pvar solen, ni var fosterlandet för den arme
landsflyktige, som nu skrifver er till med tår-
pfulla ögon, vid tanken på den sällhet han er-
for under dessa första dagar af lugn.
,Vid aderton års ålder hade jag, som var äl-
pskad af ingen, tagit till idealisk älskarinna en
förtjusande dam i Warschau. Alla mina tan-
kar, alla mitt bjertas känslor, alla min unz-
pdomliga fanviasis drömmar hembar jag åt henne.
Hon visste af ingenting, men jag — jag äl-
skade min kärlek. Döm nu, efter min ung-
doms första dårskap, huru lycklig jag skulle
finna mig af att vara nära er, att få hafva
pöfversigt öfver ert folk, se efter hur man ryk-
ptade och sadlade er häst, utsöka alldeles nya
guldmyat till er börs, vaka öfver stt edra
måltider skulle bli säkra, edra aftnar nöjsam-
ma; att se er lysande och lycklig af den ri-
pkedom, som jag genom min hushållning och