pvarit mig ljuft, så länge Adam var ogit, hura mycket ljufvare skulle det ej vara, sedan jag pvisste mig arbeta för och kunna gagna äfven pden hulda qvinna, som både han och jag afgudade. Jag har känt den moderliga kärlekens pvällust: på detta vilkor ville jag lefva och fann vännu lifvet drägligt. Jag hade, liksom landspvägstiggarne, bygt mig en koja af kalksten vid gränsen af ert sköna herresäte, dock utan att präcka er hanlen. Fattig och olycklig, förbländad af Adams lycka, inbillade jag mig vara pden som gaf, icke den som emottog. Ack! ni pvar omgifven, omhuldad, bevakad af en kärlek, pren som en skyddsenge!s: han vakade när pi psof; han snekt2 er med sin blick, när ni gick förbi; han fann sig lycklig af sin tillvaro. Ni pvar solen, ni var fosterlandet för den arme landsflyktige, som nu skrifver er till med tårpfulla ögon, vid tanken på den sällhet han erfor under dessa första dagar af lugn. ,Vid aderton års ålder hade jag, som var älpskad af ingen, tagit till idealisk älskarinna en förtjusande dam i Warschau. Alla mina tankar, alla mitt bjertas känslor, alla min unzpdomliga fanviasis drömmar hembar jag åt henne. Hon visste af ingenting, men jag — jag älskade min kärlek. Döm nu, efter min ungdoms första dårskap, huru lycklig jag skulle finna mig af att vara nära er, att få hafva pöfversigt öfver ert folk, se efter hur man rykptade och sadlade er häst, utsöka alldeles nya guldmyat till er börs, vaka öfver stt edra måltider skulle bli säkra, edra aftnar nöjsamma; att se er lysande och lycklig af den ripkedom, som jag genom min hushållning och