HERR THEORELLS BROCBHYR. (Forts. från J4 212.) Hr Th:s nästa påstående: flertalets makt ä råhetens — och hvilket genom uppslaget ty är ställdt som stöd åt den föregånde satser samt är att betrskta som sjelfva principen fö hela br Th:s bärvarande åsigt — är i hög gra betänkligt eller, lindrigast sagdt, förundransvärd ytligt och ohistoriskt. I sjeliva verket förhåller det sig så, att e pluralitet i sina tankar öfver ett uppkastad socialt ämne: visserligen, såsom bestående a menniskor, kan hafva orätt; men en mincrite kan det likaledes och af samma grund. At utgå från någondera af dem såsom bevisnings grund för sanningar, är följaktligen högst vansk ligt; och dylikt har den liberala politiken ocksc aldrig gjort. Men fullkomligen orimligt är påståendet, at en pÅluralitet alltid har orätt; hvilket mar yrkar, då man med hr Th. till allmän sats vil upphöja, att flertalets makt är råhetensn, hvilket sista ord, då man här naturligtvis talar om en makt i t2nkteverlden, miste innebära, at! flertalet ständigt, cch till följe af sjelfva sir egenskap att utmirka de flestes öfvertygelsc och föreställningar, hyser grundfalska och ond: meningar. Lika orimligt vore också påståendet, att en minoritet alltid har orätt eller representerar råheten. Likväl gifves ett stort skäl att såsom irolighet avtaga, det i frågor af allmännelig vigt majoriteten oftare träffar det rätta elier åtminstone går det närmare, än minoriteterna. En Minoritet, då den, såsom merendels är fallet, representerar tanken hos en klass, en korporation, en inskränkt del 2f folket, har ett naturligt intresse uti att ej se, eller dock icke erkänna, icke rösa för det rätta, som är af så högt slag, att det sträcker sig välgörande till alla och omfattar bela samhället. Ett folks pluralitet deremot, isynnerhet om denna pluralitet är mycket öfvervägande, har en nödvändig bevekelsegrund att söka få rätt på jun den sanning, som gäller för sambället i det hela ech länder till dess bista, enär samhällets eget intresse ssmmanfaller så mycket som möjligt med pluralitetens, och gör det desto mera i samma mån som den är öfvervägande. Deraf finner man, att, äfven då man icke utgår från högre motiver, än blott den egna nyttans — hvilken hr Th. och bangs vänner så gerna uteslutande underskjuta massorna, men hvilken, såsom prineip, fulit ut lika mycket ligger under parcel