HERR THEORELLS BROCBHYR.
(Forts. från J4 212.)
Hr Th:s nästa påstående: flertalets makt ä
råhetens — och hvilket genom uppslaget ty
är ställdt som stöd åt den föregånde satser
samt är att betrskta som sjelfva principen fö
hela br Th:s bärvarande åsigt — är i hög gra
betänkligt eller, lindrigast sagdt, förundransvärd
ytligt och ohistoriskt.
I sjeliva verket förhåller det sig så, att e
pluralitet i sina tankar öfver ett uppkastad
socialt ämne: visserligen, såsom bestående a
menniskor, kan hafva orätt; men en mincrite
kan det likaledes och af samma grund. At
utgå från någondera af dem såsom bevisnings
grund för sanningar, är följaktligen högst vansk
ligt; och dylikt har den liberala politiken ocksc
aldrig gjort.
Men fullkomligen orimligt är påståendet, at
en pÅluralitet alltid har orätt; hvilket mar
yrkar, då man med hr Th. till allmän sats vil
upphöja, att flertalets makt är råhetensn, hvil-
ket sista ord, då man här naturligtvis talar om
en makt i t2nkteverlden, miste innebära, at!
flertalet ständigt, cch till följe af sjelfva sir
egenskap att utmirka de flestes öfvertygelsc
och föreställningar, hyser grundfalska och ond:
meningar. Lika orimligt vore också påståendet,
att en minoritet alltid har orätt eller repre-
senterar råheten.
Likväl gifves ett stort skäl att såsom iro-
lighet avtaga, det i frågor af allmännelig vigt
majoriteten oftare träffar det rätta elier åtmin-
stone går det närmare, än minoriteterna. En
Minoritet, då den, såsom merendels är fallet,
representerar tanken hos en klass, en korpora-
tion, en inskränkt del 2f folket, har ett natur-
ligt intresse uti att ej se, eller dock icke er-
känna, icke rösa för det rätta, som är af så
högt slag, att det sträcker sig välgörande till
alla och omfattar bela samhället. Ett folks
pluralitet deremot, isynnerhet om denna plura-
litet är mycket öfvervägande, har en nöd-
vändig bevekelsegrund att söka få rätt på jun
den sanning, som gäller för sambället i det hela
ech länder till dess bista, enär samhällets eget
intresse ssmmanfaller så mycket som möjligt med
pluralitetens, och gör det desto mera i samma
mån som den är öfvervägande. Deraf finner
man, att, äfven då man icke utgår från högre
motiver, än blott den egna nyttans — hvilken hr
Th. och bangs vänner så gerna uteslutande un-
derskjuta massorna, men hvilken, såsom prin-
eip, fulit ut lika mycket ligger under parcel-