den hberala pressen under åren 1827 till 185
uttryckte genom den enkla formeln: Konuz
Jgen regerar, men styr ickex.
) Vi vilje nu gå frågan närmare på lifvet. En
ligt Journal des Debats bör konungen icke för
Isöka att med styrkans eller maktens rätt gör
Isin personliga politik gällande emot landets tyd
ligt uttryckta önskan och emot representatio
nens majoriteter. Men den anser rätt och na
turligt, att konungen har en egen politik, at
han tydligt uppenbarar denna politik och me
kraft försvarar densamma, såsom en partiche
framlägger och försvarar sin. Endast när et
nytt val gifver honom orätt, bör ban gifva vi
ka. Sådan är i korttet den konstitutionell
Iteorien i Journal des Debats.
Vi deremot säga, att enligt denna lära finnes
för den konung, hvars politik dukst under vi
va!en, icke mer än två möjliga roller att iakt
taza: den ena den af en besezrad konung, son
villigt underkastar sig; den andra den af ej
I besegrad konung, som i hemlighet arbetar p
att hämnas eller taga sin skada igen. Behöfve
man väl säga hvilkendera af dessa båda före
ställnipgar har mesta sannolikheten för sig
Tinkom oss blott en konung, som i tio kansk:
i femton år, varit den verkligen styrande; ei
konung, som i tio e:ler femton år ständigt tala
om min regering, min politik, min minister
mina vänner inom representationen, en konung
som smickret öfver höfvan upphöjt, ända der
hän, att han snart sagdt kommit till samm:
föreställning som Ludvig XIV, att staten äl
detsamma som han sjelf ).
Nu kommen j på en gång och sägen åt denn
konung,-att han skall öfvergifva sin politik, sit
parti, sin ministere; och j bed en honom at
af fri vilja och utan missnöje afträda allt dett:
i händerna på dem, som han alltid betrakta
och med ovilja omtalat såsom sina Personliga
fiender.
I sanning, detta är en öfvermensklig uppoff
ring, och som j ganska sällan skolen åstad-
komma. Och veten j hvad i sådant fall skal
hända? Att konungen gifver vika för syn
skull, men icke i verkligheten, och att mellan
honora och ministeren börjas en af dessa dold:
strider, som betaga regeringarne all kraft oct
all lifaktighet. Handiar det om en diplomatisk
fråga, som kommit å bane mot konungens vilja,
så skall denne, i dag i sitt samtal med de frem-
mande sändebuden, i morgon i sin hemliga
brefvexling, motsäga sina ministrar, försvaga
dem, hindra dem från att lyckas. Handlar det
om en expedition till lands eller sjös, som ko-
nungen ej tycker om, så skall man få se ko-
nungen disputera densamma man för man,
skepp för skepp, och i sjelfva verket göra ex-
peditionen omöjlig eller overksam. Handlar det
om embetsmäns utnämnande eller återkallande,
så skall kosungen utförligt och in i småsaker
diskutera om hvarje sökande, så att tiden för-
nötes, tålamodet uttömmes, kraften slappas och
ärenderna lida. Dessutom skall han icke un-
derlåta, att sätta sig i hemligt förbund med
det besegrade partiet, underhålla dess förhopp-
ningar och gynna dess manövrer. Om han
kan disponera några röster i den valda kam-
maren, så skall han icke underlåta att i dem
bilda sig ett vapen emot den politik, som ban
undergår, emot den minister som han sett sig
förbunden att antaga. Det skall på sådant sätt
komma att finnas i sjelfva regeringens medel-
purkt två viljor, som skola handla emot hvar-
andra och ömsesidigt tillintetgöra hvarandra.
Det blir med: ett ord en organiserad anarki,
och svaghet och vanmakt, såsom resultatet deraf.
Vill någon vara god och säga oss huru man
skall undvika de faror och äfventyr, som vi
här påpekat? Huru man skall få en kunz,
som förut sjelf befattat sig med styrelsens de-
taljer, att vid, den eller den tiden icke mera
göra det, och att underkasta sig sådant?
Af allt detta behöfver ingenting befaras i det
system, som vi yrka och som i sjelfva verket
är precist detsamma som råder i England. I
England är det icke förbjudet för kronan eller
regentens person, att hafva sina åsigter, sina
känslor, sin förkärlek för vissa idder. Men det
år bonom i sjelfva verket, fastän ej i lagens
bokstaf, förbjudet att hafva och försvara sin
egen politik, eller ett parti som tillhör honom
och öpp2at antages såsom sdant. Också kan
regenten der, dagen efter ett allmänt parla-
-mentsval, vä!ja sina ministrar i den parlamen-
tariska majoriteten, utan förödmiukelse och utan
att anses besegead. - Når ministeren sålunia en
gång är bildad, så är det den som styr och
förvaltar; det är icke regenten. Denne har
endast att bestämma öfver de stora frågorna,
sedan kabinettet utredt dem och yttrat sig der-
öfver; Om kronan tror, att kabinettet uttrycker
landets eller majoritetens tanka, så ger hon sitt
samtycke och undertecknar. Om hon tror mat-
satsen så afskedar hon kabinettet, ministrarne,
och khänskjuter saken vare sig till parlamentets
majoritet eller, genom ett nytt val, till landets
ezen.n
Vi stadna för denna gången här, för att icke
göra artikeln för lång, och rekommendera det
förestående tills vidare åt läsarens uppmärksam-
het.
) Läsaren skall: sannolikt frapperas af den träffan-
Ia UL hat hvarmad dat 0 FL samla avecta nat I