Åenstemitsisns RR
KONUNGEN SKALL REGERA, MEN ICKE
STYRA. .
Öfver den egentliga och praktiska betydelsen
af denna sats (le roi regne, mais ne gouverne
pas), som blifvit upptagen i Frankrike såsom
betecknande regentens ställning under ett kon-
stitutionelt statsskick med representatif styrelse
och ansvariga ministrar, i motsats till absolu-
tismen eller allenastyrandet, har för någon tid
sedan en polemik - förekommit i Parisertidnin-
garna, hvilken i afseende på begreppens be-
stämmande är läror:k för hvilket land som helst,
och hvarur vi derföre hemta ett och annat ut-
drag. Vi skole vid ett framtida tillfälle när-
mare utveckla, på hvad sätt resultaterna deraf
kunna och böra tillämpas på Sverige serskildt;
der, såsom vi snart skole få se, denna fråga
måste, fastän med vissa modifikationer, spela en
icke mindre vigtig och hufvudsaklig roll än i
Frankrike, så framt styrelsen skall kunna mot-
svara landets behof.
Till en början bör för bättre minne skull er-
inras, alt de som försvara allenastyrandet, d. v.
s. de söm påstå att konungens personliga vilja
och åsigt skall bestämma alla styrelsens hand-
lingar, påstå det vara en orimlighet, att konun-
gen, som enligt lagens bokstaf har makten att
besluta, skulle frånträda denna makt oc öfver-
lemna den åt ministrar eller departementsche-
fer, som sålunda skola blifva medregenter;
att konungen derigenom skulle frånträda kro-
nans dyrbaraste prerogativ att sjelf styra riket,
att monarkien derigenom i sjelfva verket skulle
vara de facto till en stor de! upphäfd; att man
derföre bör fiana naturligt, att de flesta mo-
narker hysa en stor motvilja att gå in på en
sådan sats, som skulle till en stor del tillintet-
göra deras personligbet, o. s. Vv. A andra si-
dan åter säger man, att sjelfva vilkoret för
möjligheten af en konstitutionel monarki ligser
deri, att folkets röst och önskningar böra få
göra sig gällande, äfven om de skulle strida e-
mot regentens personliga mening, och att detta
icke kan ske annorlunda, än att denna röst
uttryckes och frambäres genom en national-
representation, samt att konungen väljer sina
ministrar utur eller i enlighet med denna re-
presentations majoritet, naturligtvis med de un-
dantag, som grundlagarna förutsatt såsom be-
höfliga, då regenten fått rättighet alt utöfva sitt
veto och låta anställa val till ny representa-
tion m. m., samt att en sådan inskränkning af
konungens deltagande i styrelsen, hufvudsakli-
gen tiil valet af. ministrar och till ett allmänt
öfverinseende af ärendernas gång, är, tvertemot
hvad anhängarne af allenastyrandet påstå, nöd-