Åenstemitsisns RR KONUNGEN SKALL REGERA, MEN ICKE STYRA. . Öfver den egentliga och praktiska betydelsen af denna sats (le roi regne, mais ne gouverne pas), som blifvit upptagen i Frankrike såsom betecknande regentens ställning under ett konstitutionelt statsskick med representatif styrelse och ansvariga ministrar, i motsats till absolutismen eller allenastyrandet, har för någon tid sedan en polemik förekommit i Parisertidningarna, hvilken i afseende på begreppens bestämmande är läror:k för hvilket land som helst, och hvarur vi derföre hemta ett och annat utdrag. Vi skole vid ett framtida tillfälle närmare utveckla, på hvad sätt resultaterna deraf kunna och böra tillämpas på Sverige serskildt; der, såsom vi snart skole få se, denna fråga måste, fastän med vissa modifikationer, spela en icke mindre vigtig och hufvudsaklig roll än i Frankrike, så framt styrelsen skall kunna motsvara landets behof. Till en början bör för bättre minne skull erinras, alt de som försvara allenastyrandet, d. v. s. de söm påstå att konungens personliga vilja och åsigt skall bestämma alla styrelsens handlingar, påstå det vara en orimlighet, att konungen, som enligt lagens bokstaf har makten att besluta, skulle frånträda denna makt oc öfverlemna den åt ministrar eller departementschefer, som sålunda skola blifva medregenter; att konungen derigenom skulle frånträda kronans dyrbaraste prerogativ att sjelf styra riket, att monarkien derigenom i sjelfva verket skulle vara de facto till en stor de! upphäfd; att man derföre bör fiana naturligt, att de flesta monarker hysa en stor motvilja att gå in på en sådan sats, som skulle till en stor del tillintetgöra deras personligbet, o. s. Vv. A andra sidan åter säger man, att sjelfva vilkoret för möjligheten af en konstitutionel monarki ligser deri, att folkets röst och önskningar böra få göra sig gällande, äfven om de skulle strida emot regentens personliga mening, och att detta icke kan ske annorlunda, än att denna röst uttryckes och frambäres genom en nationalrepresentation, samt att konungen väljer sina ministrar utur eller i enlighet med denna representations majoritet, naturligtvis med de undantag, som grundlagarna förutsatt såsom behöfliga, då regenten fått rättighet alt utöfva sitt veto och låta anställa val till ny representation m. m., samt att en sådan inskränkning af konungens deltagande i styrelsen, hufvudsakligen tiil valet af. ministrar och till ett allmänt öfverinseende af ärendernas gång, är, tvertemot hvad anhängarne af allenastyrandet påstå, nöd