u ——— —L a
göra blicken så innehållsrik som ett helt tal, )
att inlägga ett poem eller en dram i ett enda
ögonkast — dertill fordras ett fullkomligt slaf-
veri eller en fullkomlig frihet. Adam, grefvin-
ran och markis de Rouvre varseblefvo icke
denna upplysande anmärkning af en gammal
kokett och en gammal diplomat; men Paz, den
trogne hunden, anade dess profetia. Allt detta
skedde dock, som vi hafva anmärkt, inom min-
dre än två sekunder. Att vilja. måla den or-!
kan, som bärvid rasade i kaptenens själ, vore
ett fåfängt företag.
— 8Se så, tänkte han, nu tro onkeln och
tanten redan, att jag skulle kunna bli älskad.
Min lycka beror således blott på min egen
dristighet ... Men Adam!...
Den idealiska kärleken och begäret att be-
Haga, begge de:sa känslor, lika mäktiga som
taczsamheten cch vänskapen, inträngde nu i hans
själ med fullt våld och t0og0 der för en stund
öfverhanden. Den beklagansvärde men hittills
så beundransvärde älskaren ville njuta af sin
dag. Han b!ef qsick och roande, ty han ville
behaga; och på en uppmaning af diplomaten
afmålade han i raska och djerfva drag den pol-
ska insurrektionen. Under deserten märkte
P-.z, st. Clementire3s blickar voro oaflåtiigen fä-
stade vid hans läppar, att hon ansåg honom för
en hjelte och att bon glömde det Adam, eter
att hafva nödgats uppoff.a tredjedelen af sin
förmögentet, måst ubärda både fångenskap och
landsflykt.
Då klockan var nio och main druckit kaffe,
kysste fru Söerizy sin syserdolter på pannan,
tryckte bårdt hennes hand och begaf sig bort,
i det hoa tvang grefve Adam att följa henne
ehuru ogerna han det gjorde. Tio minute
derefter aflägsnpade sig äfven markiserna de Rou
vres och Roiqueroliea Pez och Ciementint
lefvo allena.
— Jag miste nu lemna er, fru grefvinna
yttrade Thaddeus, ty ni far v:l efter till ope
ran, der vi träffar edra anhöriga. -
— Nej, svarade hon; jag tycker icke on
dans, och man ger i afton en otäck baiett
Upproret i S:raljen.