I lSveas söner: staten skänker ingen uppmärksam-
tlbet åt den gryende talangen, och är denna
elverklig, så eger den nog sjelfkänsla för att för-
elsmå medelmåttornas vanliga utväg att sluta sig
ull dilettantkotterier och derinom förskeffa
en och 2nnan yngre konstnär, förtröstande på
sin ungdomskraft och sin lyra, med gladt mod
inskeppa sig på lifvets stormiga haf, fri, om ej
.från farhågor för det kommande, dock från me-
-Icenatnycker och det nedslående medvetandet
latt bafva krupit till sitt mål. Bland dessa nämna
Uvi J. A. Josephson, en ung kompoi:tör med
I särdeles vackra anlag, med en sann och ädel
riktning. Redan tidigt eröfrade han en lager
på den vetenskapliga banan, och har nu gått
att äfven på den konstnärliga tillkämpa sig så-
Jdane. Sedan han först i Upsala fruktlöst sökt
Jelt resestipendivm och derefter härstädes 9:ne
gånger blifvit vägrad understöd a! statsmedlen,
Iberedde konom Jeany Lind, med biträde af
järskilliga konstbröder, genom en lyckad konsert-
Itillställning, tillfälle att besöka utlandet, hvar-
Jefter han i Leipzig ett par år studerade musi-
lken. Sednast her han vistats i Italien, hvar-
Jifrån han nyligen lärer återkommit till Tysk-
land. I Leipzig bir hen utgifvit åtskilliga af
Isina här förut publicerade sångkompositioner,
-loch närvarande arbete, som han irån Tyskland
bitsärdt, är den sedniste fruken af hans arti-
Istiska verksamhet.
Hr Josepbson är naturens, vårens, den landt-
Iliga sällhetens sångare. Hans sångmö omgifver
Isina bilder väl ej med denna bländande troll-
glans, denna orientaliska färgprakt, som vi be-
undra hos konstens första heroer; men hoa för-
lånar dem ett eget, Jjuft, oskuldsfulit behag,
som talar till känslan på samma gång den po-
etiska andan hos dem giver lyftning åt fanta-
sien. Det är inom denna naiva, idylliska sfer
som en Hölty, Claudius, Franza uti ordets, en
Kuhlau, en Nordblom m. fl. uti tonens form
emottogo sina skönaste ingifvelser; det är ock
der vi anse br Josephson bhbafva träffat rätta
uttrycket för sin poetiska individualitet. Vi
anföra såsom exempel härpå de båda vackra
styckena 4n die Nachtigalls, Tro ej glädjenn
uti 2:lra, Saknaden, Ingen känner mign i
4:sta, Sammoa dröm) m. fl. ui 4:de häftet af
br J:s sånger. Man har tillagt hr J. någon fal-
lenhet för det maniererade, det ensidiga. Vi tro
ej att hans ofvan antydda riktning är förenlig
dermed: den jemna, naturl:ga stig ban hör föl-
jer, leder ej till sådasne afvägar. Dock händer
det stundom att han förirrar sig derifrån, och
i detta hänseende saknas ej aniedning till en
och annan anmärkning vid bans kompositioner.
Vår unge tonsättare tycks ännu ej ha fullkom-
ligt stadgat sitt omdöme i afseende på antag-
ligheten af de olika sätt, hvarpå hans äm: e be-
bandlas af olika skolor. Hans sinne för det
sköna och ädla i naturen har visserligen beva-
rat bonom för det rå2, bondaktiga maneret,
som under s7enskbetens egid nu kultiveras hos
oss, men deremot närmar han sig stundom till
en annan ytterlighet, till det öfverlastade, svul-
stiga, formlösa manreret, hvilket under roman-
tikens rubr:k för närvarande är på modet i
Tyskland (.ch äfven ho: oss ej sakrer sina re-
presentanter), samt egentligen består uti en miss-
förstådd efterbildning af Scbuberts och Men-
delssohns sty). Dezna anmärkning kan måhän-
da isypnerhet tillämpas på några stycken i när-
varande samling, och det är ej osannolikt, att
förf:s vistande i Tyskland i detta hänseende ut-
öfvat något inflytsnde på honom. Till större
delen torde nämnde förhållande dock böra till-
skrifvas poemerna, som äro något exton:ga och
derföre mindre egnade att inspirera tonsättaren.
Det söges att de hafva samma författare som
sjelfva musiken. Ett sådant dubbelt författare-
skap är öfverbufvud sällan att tillstyrka; det
bar visserligen lyckats en Geijer, och någon
gång äfven br J., helst i hans föregående häf-
ten; men i de flesta fall torde dock valet af
texter från främmande band böra föredragas,
emedan tonsättaren derigenom dels undgår att
splittra sin kraft i tvenne olika former, dels
vinner den fördelaktiga konflikten med en be-
slägtad poetisk ande, som ofta giver hans fan-
tasi nya impulser, vidgar hans artistiska syn-
krets samt leder honom på spåren till nya,
vinstgifvande sidor af bans talang.
Då vi kasta en blick på det speciella inne-
hållet af närvarande arbete, tro vi oss uti de
båda styckena, som bilda dess början och slut,
inna bevis för den anmärkning vi ofvan fram-
ställt. Våraning, (MM 6) är ett genomkompo-
neradt stycke af 3 strofer. De fortgål poemet,
ned undantag af den 3:dje, utan synnerlig färg-
kiftning eller moduation och böra således blott
örenas med en melodi, med någon modifika-
ion vid den omnämnde 3:dje strofen. Hvar-
öre då utspinna den i sig sjelf ganska vackra
nelodien genom hela poemet? Den förlorar
lerigenom fluss och hållning, hvilket äfven i
ent musikaliskt hänseende är fallet. Ty det
;es motiver, som fordra en flerfald z, mångsi-
lig utveckling, äfvensom andra, hvars art ej
illåter cn sådan, och lika olämpligt ar det att
emna de förra i eu embryoniskt tillstånd, som
tt utvidga de sednare utöfver deras naturliga
ränser. — Uti Vårhelsning, (JE 4) erfordrar
exten en fri:ck, sjeliständig meiodi. Den com
örf. gifvit, rörer ag deremot något tungt och
s.- äro 2 oo