gerbring vore så förtrogen, som hr Fryxell vil
tåta påskina, han lätt af sammanhanget kunna
fiona, det rec., i det mot Lagerbring riktade
yttrandet, om denne författare sjelf använde
benämningen 18:e årh:s författare,, enligt La-
gerbrings eget efterdöme, hvilken i sin polemik
emot Dalin så ota kallar denne: våra nyare
XXIV. i
I sitt bjertas tillfridsställelse öfver de tjugu-
tre artiklarna företager sig br Fryxell slutligen
dels att förehålla rec. bans kätterier i samman-
drag, och förespegla ångern, som en dag bif
ver slika meningars vissa frukt, dels ock att
bos rec. inskärpa den respekt, han bort visa
br Fryxells stora egenskaper och förtjenster.
Om sina kätterier har rec. i det föregående
haft tillfälle att lemna nödiga upplysningar.
Er Fryxells naiva försök att sjelf inpregla
den respekt, han önskar sig, kan deremot för-
IItjena ett särskildt svar.
I Hr Fryxell lärer funnit ett direkt upphöjande
Jaf egna egenskaper och förtjensler betänkligt,
Toch har således föredragit den indirekta inetho-
dep, att påminna om obetydligheten a! rec:s,
naturligtvis i hopp, att både rec. och andre lä-
sare skule förstå, det hr Fryxells egenskaper
Joch förtjenster äro just motsatsen.
Alltså entyder hr Fryxell först, att rec. är
en hvarken i egenskaper eller förtjenster högt
stående medelrmåtta.
Härom byter rec. visserligen ej med br Fryxell
några ord.
Dernäst antyder hr Fryxell, bu:u rec. skall
blifvit genom ett partis trumpetande vpphöjd,
och huru han skall åter falla till sin rätta obe-
tydlighet, när trurepetandet upphör.
Som rec. ej vet af upphöjelsen, så kan han
ej oroas af förutsägelsen om fallet. Rec. har,
på den plats, der han varit ställd, troget sökt
uppfylla sina pligter. Om beröm eller tadel
har han ej bekymrat sig. Ej heller bar han
någonsin sökt göra sin förtjenst gällande på be-
kostnad af någon annans, vare sig högre eller
lägre.
Såsom svensk man med någon insigt i sven-
ska fö fattningens cch förvaltningens bistoria,
på hvilken hr Fryxell aldrig haft förstånd, var
rec. berättigad att i sin mån hindra hr Fryxells,
med den sjelbehagligaste fåkunnighet började
och fortsatta, försök till bortskymmande af vig-
tiga drag i svenska historien och till nedsättande
af ett för svenska folket kärt namn. — — Förfa-
randet var bestämdt af hr Fryxell sjelf. Egen-
skapen af författare till berättelser ur svenska
historien, hvilka ännu ej verit allvarlig gransk-
ning underkastade och sällan erbjuda någon
--- OP oo Re ee OT
trott innebära en rätt, att emot den gamle,
frejdade mästaren Geijer uppträda med ett öf-
vermod och en låghet i uttryck, som svårligen
kunna öfverträffas. Ett sådant beteende af
hr Fryxell gjorde det för rec. till en pligt att,
under fullständigt erkännande af den förtjenst,
br Fryxell rätteligea tillkommer, i öfrigt emot
honom sätta å sido annan skonsambhet, än den,
rec. ålades af aktningen för vetenskapen, för
allmänheten och för sig sjelf.
Huru han iakttagit denna aktning, understiäl-
les vördsamt, men utan fruktan, allmänna vet-
tets dom.
Den historiska sanningen har i och för sig
synts rec. striden värd. Att denna strids ut-
gång ej kan eller bör få någon inflytelse på lös-
ningen af den politiska uppgift, närvarande tid
lemnat svenska folket, är för rec. fu!lkomligen
klart.
Man kan nemligen tvista om vidden af det
goda, svenska aristokratiens ypperste på särskilda
tider i rikets styrelse uträttat, och ombetydenhe-
tenaf det aristokratiska förtryck, desse ypperste på
särskilda tider tillåtit, befordrat eller infört, äfven-
som om den andel, den ene eller den andre i
detta goda eller i detta förtryck egt; men man
måste, efter hvad rec. tror, allmänt medgifva,
alt sedan århundraden !3) det goda ej kunnat
tillskrifvas aristokratiens tillvaro såsom en lö-
sare eller fastare institution, utan endast natio-
nell och individuell storhet; hvaremot det säger
sig sjelft, att allt aristokratiskt förtryck haft sin
rot i denna tillvaro, och i det tänkesätt, som
uppburit den och af den uppburits.
!3) En på börd och rikedom i försning grundad
aristokrati bestämde och stadgade till en stor
del svenska folkstammarnes första sammansmält-
ning till ett folk. Men aristokrstien, som sådan,
ledde ej den rörelse, hvilken under femtonde
århundradet och i början af det sextonde lärde
svenska folket att igenkänna sig sjelft såsom ett.
i motsats mot alla andra, äfven de närmast be-
fryndade. Aristokratien sträfvade då snarare till
de befryndade folkens sammansmältande till et:
enda, utan att lyckas.
Ifrån och med sistnämnda tid gäller hvad som
är sagdt, att det goda, svenska aristokratiens yp-
perste i rikets styrelse uträttat, ej är att till-
skrifva aristokratiens tillvaro sågom institution.
Jemför de upplyssnde anmärkningearne i detta
Hlad fär dan 6 oach 07 lan; inravaranda Zu
skymt af en större, friare utsigt, hade hr Fryxell
4
s
f
t
1
f
n
4
PP m - AK RA - mm
-—
t
H
n
d
r