-
Häröfver blef tr Fryxell förskräckligen ond!
Vreden gjorde honom likväl ej blind för nöd-
hl vändigheten af en four de passe-passe, der han
vid utrjutandet af. sin barm ej skulle alltför
uppenbart falla i det löjliga.
Denna tour de passe-passe består deri, att
br Fryxell belt tyst i stället för sina anmärk-
ningar sätter de bistoriska frågor, som anmärk-
ningarne röra.
Han berittar nemligen, att rec. med ordet
barasligheter, benämnt de diskuterade histori-
ska frågorna.
Derefter förklaras uttrycket oväntadt, opas-
sande, och rec. åen gången alldeles ovärdig att
föra vetenskapens talan. Till den sisia förkla-
ringen, menar hr Fryxell, skall hvarje läsare med
vanligt sundt förnuft ropa: amen.
Rec:; yttrande medgifver likväl ej den tolk-
ning, hr Fryxell tillåtit sig. Det angår ingen-
tirg annat, än hr Fryxells sexton anmäsrknin-
gar, så som de äro framställda och motive: ade,
således ej soken, utan sättet.
Rec:s ord äro fullkomligen bestämda !?). Men
äfven om de varit det mindre, borde det lik-
väl ej ens för hr Fiyxell varit svårt att fiana
den af honora autagra tolkningens oförerlighet
med recensioners anda. De historiska frågor-
nas allmärna benämning: barnsligheter, skulle
ju inneburit den mening, aut hr Geijer i sina
föreläsningar sysselsatt sig med birnsligheter?
eloch en sådan mening lärer hr Fryxell knippt
I vilja påbörda rec.
) Efter denna rättelse af hr Fryxells framställ-
ning, förmodar rec., att läsare med vanligt,
Isundt förnuft innehålla med det Amen!, hr
Fryxell väntar.
Hr Fryxell säger ock det utmärka en alltför
stor barnslighet, i detta ords klena bemärkelse
latt kalla diskussioner öfver sådana ämnen barns-
I bgheter.
Rec. vill tro, att, om hr Fryxell närmare
tänkt på sakenn, han skulle insett, att behörig-
heten af en diskussions henämnande: barns-
lighet,, kan bero så väl på diskussionens be-
skaff.nhet, som på dess föremål. Ämnet kap
vara vigtigt, och diskussionen icke desto mindre
barnslig.
Rec. måste imedlertid också påminna, det ban
ej talt om diskussion, utan, såsom redan är
sagdt, endast om hr Fryxells sexton onmärk-
ningar.
Och det omdöme, rec. en gång om dessa
fälit, har han, efter hr Fryxells sista uppträ-
dande, lika liten anledning, som förut, att åter-
kalla e!ler mildra.
Den ton, hr Fryxell i denna artikel tagit,
lärer vara ämnad att om hr Fryxells värdighet
till förande af vetenskapens talan öfvertyga dem,
som ej förut voro fullkomligen öfvertygade ge-
nom hr Fryxells uppmaning till hr Geijer att
gnugga sig i ögoren, eller samma hr Fryxells
ordande om kassationsmönstringen med 853:dje
sidan (af hr Geijers svar) om hennes bevä-
ringskariar, m. m. d.
XXH.
Hr Fryxell lärer tro sig ej för ofta kunna
försäkra, det hans uppträdande mot aristokrat-
fördömandet endast varit föranledt af sannings-
kärlek och vetenskapligt (?) intresse,
Han ger alliså i denna artikel en ny sats af
dylika försäkringar. .
Rec:s anmärkning, att ban ej kunde veta,
om någoa ny Urban II genom sina prediknin-
gar bidragit att tända den nye korsriddarens
mod, upptages illa af hr Fryxell. Den var lik-
väl ovilkorligen föranledd af den ståt, hvarmed
hr Fryxell i andra häftet förkunnar sitt kors-
tåg. Deitas förhållande till hr Fryxells kra-
ter borde väl ej vara honom alldeles obekant.
Hvad var då naturligare, än tanken, att ban
till ett sådant företag egt mäktiza, också yitre
bevekelsegruader, mäktiga som de, hvilka for-
drades att sätta elfte århundradets kristna irö-
relse tll den beliga grafven?
XXHI.
Med en drunknandes krampaktiga ifver söker
hr Fryxell såsom sin sista räddningsplanka fast-
hålla den tankan: Om Lagerbring varit ensi-
dig emot (medeltids-) aristokratien, och hr Gei-
jer ej märker denna ensidigbet, då måste hr
Geijer dela den. — — Och br Fryxell vill ej gifva
sig någon ro, innan han kan brisga rec. att
erkänna denna slu!lednings riktigbtet.
Hr Fryxell spiller här mycken mösga, utan
någon nytta.
Redan för tolf år sedan har rec. anmärkt,
utt hr Geijer, lingt ifrån att dela Lagerbrings
ensidighe!t, emot honom gjort medelti e.s sven-
ska aristekrati full rättvisa. Hr Fryxell Lar
leremot intet invändt och skall med skäl ej
kunna deremot något invända. Ilanr par blow:
nr Geijer kan ej vara rättvis emo: aristokra-
ien, så länge han ej märker Lagerbrings ensi-
lighet.
En annan, än hr Fryxell, skulle ansatt för en
förspilid möda att förneka möjligheten, då verk-:
ligheten står der.
Om hr Fryxeils ordande i avledning a ett
rec:s yttrande i Skandia IV, s. 424, erinrar rec.
blott, ait, om br Fryxelis bekantskap med Le-
!2) Orden äro:
Dessa äro de anmärkningar, hvilka, enligt hr
F:s blygsamma förmodan, skola hos hr G. in-
jagat en sådan skräck, att han ej ens vågade
pett försök till deras vederläggninz, Läsaren
os P Rel we kH Pr M I 02
Post los tf
hd
-
AM om -
en. oo ee