Häröfver blef tr Fryxell förskräckligen ond! Vreden gjorde honom likväl ej blind för nödhl vändigheten af en four de passe-passe, der han vid utrjutandet af. sin barm ej skulle alltför uppenbart falla i det löjliga. Denna tour de passe-passe består deri, att br Fryxell belt tyst i stället för sina anmärkningar sätter de bistoriska frågor, som anmärkningarne röra. Han berittar nemligen, att rec. med ordet barasligheter, benämnt de diskuterade historiska frågorna. Derefter förklaras uttrycket oväntadt, opassande, och rec. åen gången alldeles ovärdig att föra vetenskapens talan. Till den sisia förklaringen, menar hr Fryxell, skall hvarje läsare med vanligt sundt förnuft ropa: amen. Rec:; yttrande medgifver likväl ej den tolkning, hr Fryxell tillåtit sig. Det angår ingentirg annat, än hr Fryxells sexton anmäsrkningar, så som de äro framställda och motive: ade, således ej soken, utan sättet. Rec:s ord äro fullkomligen bestämda !?). Men äfven om de varit det mindre, borde det likväl ej ens för hr Fiyxell varit svårt att fiana den af honora autagra tolkningens oförerlighet med recensioners anda. De historiska frågornas allmärna benämning: barnsligheter, skulle ju inneburit den mening, aut hr Geijer i sina föreläsningar sysselsatt sig med birnsligheter? eloch en sådan mening lärer hr Fryxell knippt I vilja påbörda rec. ) Efter denna rättelse af hr Fryxells framställning, förmodar rec., att läsare med vanligt, Isundt förnuft innehålla med det Amen!, hr Fryxell väntar. Hr Fryxell säger ock det utmärka en alltför stor barnslighet, i detta ords klena bemärkelse latt kalla diskussioner öfver sådana ämnen barnsI bgheter. Rec. vill tro, att, om hr Fryxell närmare tänkt på sakenn, han skulle insett, att behörigheten af en diskussions henämnande: barnslighet,, kan bero så väl på diskussionens beskaff.nhet, som på dess föremål. Ämnet kap vara vigtigt, och diskussionen icke desto mindre barnslig. Rec. måste imedlertid också påminna, det ban ej talt om diskussion, utan, såsom redan är sagdt, endast om hr Fryxells sexton onmärkningar. Och det omdöme, rec. en gång om dessa fälit, har han, efter hr Fryxells sista uppträdande, lika liten anledning, som förut, att återkalla e!ler mildra. Den ton, hr Fryxell i denna artikel tagit, lärer vara ämnad att om hr Fryxells värdighet till förande af vetenskapens talan öfvertyga dem, som ej förut voro fullkomligen öfvertygade genom hr Fryxells uppmaning till hr Geijer att gnugga sig i ögoren, eller samma hr Fryxells ordande om kassationsmönstringen med 853:dje sidan (af hr Geijers svar) om hennes beväringskariar, m. m. d. XXH. Hr Fryxell lärer tro sig ej för ofta kunna försäkra, det hans uppträdande mot aristokratfördömandet endast varit föranledt af sanningskärlek och vetenskapligt (?) intresse, Han ger alliså i denna artikel en ny sats af dylika försäkringar. . Rec:s anmärkning, att ban ej kunde veta, om någoa ny Urban II genom sina predikningar bidragit att tända den nye korsriddarens mod, upptages illa af hr Fryxell. Den var likväl ovilkorligen föranledd af den ståt, hvarmed hr Fryxell i andra häftet förkunnar sitt korståg. Deitas förhållande till hr Fryxells krater borde väl ej vara honom alldeles obekant. Hvad var då naturligare, än tanken, att ban till ett sådant företag egt mäktiza, också yitre bevekelsegruader, mäktiga som de, hvilka fordrades att sätta elfte århundradets kristna irörelse tll den beliga grafven? XXHI. Med en drunknandes krampaktiga ifver söker hr Fryxell såsom sin sista räddningsplanka fasthålla den tankan: Om Lagerbring varit ensidig emot (medeltids-) aristokratien, och hr Geijer ej märker denna ensidigbet, då måste hr Geijer dela den. — — Och br Fryxell vill ej gifva sig någon ro, innan han kan brisga rec. att erkänna denna slu!lednings riktigbtet. Hr Fryxell spiller här mycken mösga, utan någon nytta. Redan för tolf år sedan har rec. anmärkt, utt hr Geijer, lingt ifrån att dela Lagerbrings ensidighe!t, emot honom gjort medelti e.s svenska aristekrati full rättvisa. Hr Fryxell Lar leremot intet invändt och skall med skäl ej kunna deremot något invända. Ilanr par blow: nr Geijer kan ej vara rättvis emo: aristokraien, så länge han ej märker Lagerbrings ensilighet. En annan, än hr Fryxell, skulle ansatt för en förspilid möda att förneka möjligheten, då verk-: ligheten står der. Om hr Fryxeils ordande i avledning a ett rec:s yttrande i Skandia IV, s. 424, erinrar rec. blott, ait, om br Fryxelis bekantskap med Le!2) Orden äro: Dessa äro de anmärkningar, hvilka, enligt hr F:s blygsamma förmodan, skola hos hr G. injagat en sådan skräck, att han ej ens vågade pett försök till deras vederläggninz, Läsaren os P Rel we kH Pr M I 02 Post los tf hd AM om en. oo ee