sfrälsemännen; i det sätt, hvarpå man åren 1651 och 4652 lät Christina pålägga de under frälset komna bönderna mantalsdagsverken, i de år 2650 föreslagna så kallade bondprivilegier, dem bönderna på goda skäl sig undanAbådo, m. m. d., Man jemföre härmed hr Fryxells citat, och den anmärkning, hvarmed det beledsagas! Sist tillfrågas rec. om skilnaden emellan den aristokrati, som Christina hade emot sig i Maj 4633, och den, som i Mars och April 1655 beviljade reduktionen ? Rec. svarar, att den förra var en sådan, som i spetsen -egde Axel Oxenstierna och emot sig bade en drottning, hvilken genom lättsinnighet -undergräft sin popularitet; den sednare deremot en sådan, som icke i spetsen egde någon man -med stort anseende, men emot sig hade en skraftfull konung. Och med detta svar torde ;det andra af de exempel, hr Fryxell ännu vill försvara, få anses till fullo besvaradt. XHI Tvisten gäller frågan, hvad vid medlet af sjuttonde århundradet kunde kallas Skandinavisk politik för Sverige? : Under bemödandet att rätt tydligt ådagalägga .orimligheten af rec:s stympade yttrande, talar hr Fryxell, som om Skandinaviska halfön omslöte Östersiön på alla sidor, utom den södra, och utesluter från nämnde politiks synkrets alldeles Danmark, ehuru han i första häftet -om aristokratfördömandet förklarar Skandinavismens id så grundad i naturliga förhållandet, att den vid minsta anledning måste vakna tiil medvetande. Detta kallar hr Fryxell att låta två gånger två vara fyra. Dock! detta är ett fålt, der vi veta, att det är obarmhertigt förfölja Er Fryxell. Rec. åberopar hvad han i recensionen sagt, och tillägger, att hr Fryxell tyst förbigår rec:s erinran, att här föga beror på, när Carl Gustafs politik blef Skandinavisk och af hvilka anledningar den blef det. XIV. Mycken harm emot rec., emedan denne 1834 erkände skarpsinnigheten i br Geijers anmärkning, alt det privilegium, Magnus Ladulås gaf adliga frälset, kan betraktas såsom ett försök att göra tjenst till vilkor för adlig frihet, men år 4846 skall hafva försvarat samma hr Geijers yttrande, att Carl IX kommit upp dermed, att det allmärnas tjenst var eit bufvudbegrepp al -adel. Med anledningen till denna harm förhåller sig så: Då br Geijer yttrade, att Carl IX kommit upp med omförmälda huvudbegrepp af adel, kastade sig hr Fryxell öfver detta yttrande, icke med en enkel anmärkring, att Carl IX:s förtjenst om adelsbegreppet egentligen bestod i en utvidzning, en ny bestämning deraf, utan med hojtande, med höga rop om motsägelse, oriktighet, ja till och med orimlighet, emedan begreppet vore gammalt. Då påminde rec., att adeln under 14:de, 13:de och 46:de äåriundradena (d. ä. efter Magnus Ladulås och till Carl IX:s tid) egentligen ansågs skyldig tili krigstjenst och i öfrigt kallad till förvaltande af de högsta embetera, samt att Carl IX:s afsigt gick ut på adelns förpligtelse till allmännere förvärfvande af skicklighet äfven för lägre civilembeten. Dereiter yttrade rec., alt det syntes honom nära nog likgiltigt, om man, med afseende härpå, sade, att Carl IX utvidgat, annorlunda bestämt eit gammalt begrepp, eller att han kommit upp med ett nytt. Rec. ansåg det ej och uppgaf det ej som fullkomligen likgiltigt. Han visste rätt väl, att Magnus Ladulås sökt göra tjenst till vilkor för adlig frihet. Men rec. såg ock, att oegentligheten i hr Geijers uttryck, hvilken upplystes af hr Geijers egen föregående förklaring, icke förvillade, som hr Fryxells förblandning af det sätt, hvarpå Magnus Ladulås, och af det, hvarpå Carl IX uppfattade begreppet om tjenst, såsom vilkor för adlig frihet. Rec. visste nemligen, hvad hr Fryxell allde1es icke eller blott oredigt känner, att Magnus Ladulås blott hade krigstjenst och de konungen närmast stående befattningar i sigte, såsom vilkor för adlig frihet, och att Carl IX deremot, såsom vilkor för samma frihet, tänkte sig en långt vidsträektare pligt att tjena lardet. Hvad hr Fryxell i denna artikel med djup Vi ligga nu visserligen långt aflägsnade från både Kranctadt ach ännn mer från Patarghuro ach ekalal