sfrälsemännen; i det sätt, hvarpå man åren
1651 och 4652 lät Christina pålägga de under
frälset komna bönderna mantalsdagsverken, i
de år 2650 föreslagna så kallade bondprivile-
gier, dem bönderna på goda skäl sig undan-
Abådo, m. m. d.,
Man jemföre härmed hr Fryxells citat, och
den anmärkning, hvarmed det beledsagas!
Sist tillfrågas rec. om skilnaden emellan den
aristokrati, som Christina hade emot sig i Maj
4633, och den, som i Mars och April 1655
beviljade reduktionen ?
Rec. svarar, att den förra var en sådan, som
i spetsen -egde Axel Oxenstierna och emot sig
bade en drottning, hvilken genom lättsinnighet
-undergräft sin popularitet; den sednare deremot
en sådan, som icke i spetsen egde någon man
-med stort - anseende, men emot sig hade en
skraftfull konung. Och med detta svar torde
;det andra af de exempel, hr Fryxell ännu vill
försvara, få anses till fullo besvaradt.
XHI
Tvisten gäller frågan, hvad vid medlet af
sjuttonde århundradet kunde kallas Skandina-
visk politik för Sverige? :
Under bemödandet att rätt tydligt ådagalägga
.orimligheten af rec:s stympade yttrande, talar
hr Fryxell, som om Skandinaviska halfön om-
slöte Östersiön på alla sidor, utom den södra,
och utesluter från nämnde politiks synkrets
alldeles Danmark, ehuru han i första häftet
-om aristokratfördömandet förklarar Skandina-
vismens id så grundad i naturliga förhållandet,
att den vid minsta anledning måste vakna tiil
medvetande.
Detta kallar hr Fryxell att låta två gånger
två vara fyra. Dock! detta är ett fålt, der vi
veta, att det är obarmhertigt förfölja Er Fry-
xell.
Rec. åberopar hvad han i recensionen sagt,
och tillägger, att hr Fryxell tyst förbigår rec:s
erinran, att här föga beror på, när Carl Gustafs
politik blef Skandinavisk och af hvilka anled-
ningar den blef det.
XIV.
Mycken harm emot rec., emedan denne 1834
erkände skarpsinnigheten i br Geijers anmärk-
ning, alt det privilegium, Magnus Ladulås gaf
adliga frälset, kan betraktas såsom ett försök
att göra tjenst till vilkor för adlig frihet, men
år 4846 skall hafva försvarat samma hr Geijers
yttrande, att Carl IX kommit upp dermed, att
det allmärnas tjenst var eit bufvudbegrepp al
-adel.
Med anledningen till denna harm förhåller
sig så:
Då br Geijer yttrade, att Carl IX kommit
upp med omförmälda huvudbegrepp af adel,
kastade sig hr Fryxell öfver detta yttrande,
icke med en enkel anmärkring, att Carl IX:s
förtjenst om adelsbegreppet egentligen bestod i
en utvidzning, en ny bestämning deraf, utan
med hojtande, med höga rop om motsägelse,
oriktighet, ja till och med orimlighet, emedan
begreppet vore gammalt.
Då påminde rec., att adeln under 14:de, 13:de
och 46:de äåriundradena (d. ä. efter Magnus
Ladulås och till Carl IX:s tid) egentligen ansågs
skyldig tili krigstjenst och i öfrigt kallad till
förvaltande af de högsta embetera, samt att
Carl IX:s afsigt gick ut på adelns förpligtelse
till allmännere förvärfvande af skicklighet äfven
för lägre civilembeten.
Dereiter yttrade rec., alt det syntes honom
nära nog likgiltigt, om man, med afseende
härpå, sade, att Carl IX utvidgat, annorlunda
bestämt eit gammalt begrepp, eller att han
kommit upp med ett nytt.
Rec. ansåg det ej och uppgaf det ej som
fullkomligen likgiltigt. Han visste rätt väl, att
Magnus Ladulås sökt göra tjenst till vilkor för
adlig frihet.
Men rec. såg ock, att oegentligheten i hr
Geijers uttryck, hvilken upplystes af hr Geijers
egen föregående förklaring, icke förvillade, som
hr Fryxells förblandning af det sätt, hvarpå
Magnus Ladulås, och af det, hvarpå Carl IX
uppfattade begreppet om tjenst, såsom vilkor
för adlig frihet.
Rec. visste nemligen, hvad hr Fryxell allde-
1es icke eller blott oredigt känner, att Mag-
nus Ladulås blott hade krigstjenst och de ko-
nungen närmast stående befattningar i sigte,
såsom vilkor för adlig frihet, och att Carl IX
deremot, såsom vilkor för samma frihet, tänkte
sig en långt vidsträektare pligt att tjena lardet.
Hvad hr Fryxell i denna artikel med djup
Vi ligga nu visserligen långt aflägsnade från både
Kranctadt ach ännn mer från Patarghuro ach ekalal