HERR THEORELLS BROCHYR. (Forts. från J2 495.) Mean bar under de sednare tiderna funnit, att en ny taktik till bruk och begagnande anlitas i det konservativa lägret, och hveraf men lovar sig en bittre framgång än af förut nyttjade krigskonst. När man. eger motståndare atibekämp2 på tankarnes stridsfält, tyckes väl det rättaste vara, att upptaga deras grundsatser och vederlägga dem, om man kan; eller, derest man ingenting finner att anmärka mot dem, söka felen i följdsatserna, d. v. s. uppticka inkonseqvenser i grundsatsernas tillämpning. Kan man, åter, icke keller här framdraga några oriktigheter, åtminstone inga, som rubba systemet. brukar man, såvida man öfverbufvud hyllar sanningen, erkänna sin motståndare hafva rätt, och dermed slutas det. Når man deremot är så beskaffad, att man, af misstycke mot sjelfva den progressiva tendensen i tidehvarfvet, alldeles icke vill gifva sin motståndare rätt, han må hafva det e!ler ej, så nöjer man sig icke med att gå tillväga på ofvanbeskrifna enkla sätt. . De i det mörka djupet liggande egentliga skälen, hvarföre man icke vill erkänna tänkesättens riktighet hos sina vederdelomän på den liberala sidan, framdrager man aldrig, emedan de skulle afslöjr saker, för hvilka man ändå blyges; men man griper till.alla möjliga inkast, man tar sin tillflygt till de besynnerligaste theorier, som försäkras vara djupsinniga just genom sin orimlighet och omöjlighet att kunna göras ens fattliga, mycket mindre antagliga; man framdrager en mängd olikartade grunder, som ingenting bafva att skaffa med stridsfrågan, men hvarigenom man hoppas bortblanda denna och slutligen göra den outredlig, åtminstone för svagare bufvuden. När slutligen ej heller detta hjelper, när ytligheten af alla dylika argumentationer så afsjordt ådagalägges, att man ej längre kan försöka dem, tillgripes ett yttersta medel. Man anfaller de personer, som hufvudsakligen utarbetat och framställt de förhatliga progressiva ärorna.. Kan man icke mörda deras existens och derigenom göra dem fysiskt oskadlige, så söker man förstöra deras naron och rykte: man bevisar att de icke äro eller icke förtjena vara rågra celebriteters; att de alls icke äro stora män 0. s. Vv. Hvar och en, som tänker, besviper väl, att detta har ingenting att skaffa med de lärors sanning eller icke-sanning, som personerna framstälit, oc hvarom rågan är. Anagom för ett ögonblick, att Euklides utgjort n af de inskränktaste och sämsta män på sin id; månne sanningarne i hans geometriska etenenter blifva en hårsmån mindre sanna för let? Det är klart, att så icke är; enär beriset, som åberopas för sanningen, icke betår i en anförd auktoritet, hvarföre också, om uktoriteten skul!e falla, argumentet qvarstår ika starkt i alla fall. Men denna method hop)3s man måste slå an på massan,; denna massa, om man eljest låtsar så förnämt förakta, men vartill man nu appellerar, genom att vilja runda sanningen på auktoritetstro, i stället för på